Trycket mot finansminister Anders Borg (M) ökar. Fackförbunden Saco och TCO gör gemensam sak med Jan Björklund (FP), samtliga på DI:s debattsida, och kräver att värnskatten slopas. Borgs försvar för 1990-talsreliken värnskatt blir bara mer ansträngt med tiden.
I mitten av 1990-talet hade Sverige en ekonomi i samma skick som dagens Sydeuropa. Finansminister Göran Persson (S) lovade att sanera finanserna, och det skulle krävas extraordinära åtgärder. En av dessa var en tillfällig skatt på högre inkomster. Värnskatten var född.
Persson lovade dyrt och heligt att den skulle avskaffas 1998. Att beskatta höga inkomster och extrainkomster ger bara utdelning på kort sikt, i längden är det skadligt för ekonomin. Det insåg den dåvarande S-regeringen som några år tidigare gjort upp med Folkpartiet om den stora skattereformen. Den innebar en marginalskatt på maximalt 50 procent.
År 1998 siktade Sverige ljuset i tunneln och det var dags för återställare. Värnskatten förändrades till dagens nivå (fem procents extra statlig skatt), men behölls. Nu hade man vant sig. Ett avskaffande påstods bara betyda ”sänkt skatt för direktörer”. Och där är vi än i dag.
Anders Borg är en centralgestalt i sitt eget partis omformning och i Alliansregeringen. Kanske tycker han att det räcker med att ha tydliggjort jobblinjen i a-kassa och sjukförsäkring, och att Sverige nu bara har världens näst högsta skattetryck? På annat sätt kan man inte tolka hans uttalanden om att avskaffad värnskatt möter ”fördelningspolitiska hinder”.
Men om det inte kostar något? Statens intäkter från värnskatten, drygt fyra miljarder kronor, skulle gott och väl motsvaras av andra intäkter om den försvann. Dels från dem som skulle tycka att det var motiverat att jobba lite mer om man slapp betala 60–70 procent i skatt på inkomsten, dels från dynamiska effekter av extrajobbandet, som momsintäkter.
Dessa effekter har klarlagts av ett antal vetenskapliga studier som nyligen sammanfattades av den statliga Långtidsutredningen: ”Dessa studier finner alla att ett avskaffande av värnskatten inte skulle kosta samhället något ... utan snarare öka skatteintäkterna.”
Det går alltså att rada upp argument för att avskaffa värnskatten: samhällsekonomin, principen att det ska löna sig att utbilda sig och arbeta mer, tydligheten och enkelheten i skattesystemet och attraktionskraften för Sverige. Motargumentet är egentligen bara ett enda, att ett avskaffande ”sticker i ögonen” på dem med lägre inkomster.
När Sverige nu går mot kraftiga statsfinansiella överskott är det hög tid att göra upp med 1990-talskrisen en gång för alla. Anders Borg borde också som Jan Björklund inse att väljarna sätter principfasthet och tro på sin egen politik högt. Den ”svenska avundsjukan” är inte given för all framtid, om inte politikerna hjälper till att vårda den.