Har en politiker som ”höjer skatten med tio miljarder” mer att röra sig med? Blir det då garanterat mer skola, vård och omsorg för pengarna? Och omvänt: Måste den som ”sänker skatten med tio miljarder” dra in på välfärden?
Självfallet inte. Politiker kan bara påverka skattetrycket. Och när skattetrycket förändras sätter andra mekanismer i gång i samhället. Viljan att arbeta förändras med inkomstskatterna. Andra skatter ger till exempel effekter på viljan att konsumera, spara eller investera. Hur stora skatteintäkterna blir i slutändan beror således på en mängd faktorer.
Politiker på båda sidor ger gärna en förenklad bild av skatterna. Just inkomstskatterna är tacksamma då de är lätta att placera in på vänster-höger-skalan, både vad gäller storleken och fördelningen mellan olika inkomstgrupper. På en intjänad hundring kan man ju få betala allt från knappa 29 kronor (kommunalskatt i Vellinge och Kävlinge) till 57 kronor (högsta marginalskatt) i skatt.
Professor Lennart Flood har på uppdrag av SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) gjort en utvärdering av dels regeringens fyra jobbskatteavdrag, dels den skattepolitik som föreslås av oppositionen. Hans rapport försöker besvara vad åtgärderna har för betydelse för landets ekonomi och för jobben.
Jobbskatteavdragen har gjort att medelinkomsttagaren (25 000 kronor per månad) får behålla 1 750 kronor mer efter skatt. Grundtanken är enkel, det ska löna sig att arbeta. Om fler arbetar minskar också belastningen på statskassan av det faktum att var och en betalar mindre i skatt. Staten får ju in mer i skatt och arbetsgivaravgifter, och betalar ut mindre i bidrag.
Enligt rapporten har jobbskatteavdragen 2007–2010 inneburit motsvarande 72 000 helårsarbeten i fler arbetade timmar. Statens inkomster från detta merjobb täcker ungefär en tredjedel av kostnaden för reformen. Självfinansieringsgraden är därmed lägre än de 40–50 procent som finansdepartementet räknat med. Jobbskatteavdraget ger alltså jobb, men är ganska dyrt.
Men att trappa ned avdraget för bara de högsta inkomsterna (över 40 000 kronor), som de rödgröna vill, ger enligt rapporten en negativ effekt på statskassan, med 700 miljoner per år. Skattehöjningar för höginkomsttagare är således en ren förlustaffär för staten.
Betydligt mer valuta för pengarna får den regering som höjer skiktgränsen för statlig skatt. En återgång till 1991 års skattereform där 15 procent av löntagarna betalar statlig skatt (mot 19 procent i dag) skulle ge 28 000 fler jobb på sikt.
Ett tecken på hur lönsamt det är att få höginkomsttagare att jobba mer är Lennart Floods uträkning av vad som skulle hända om alla betalade en enhetlig skatt på 25 procent för alla inkomster (arbete och kapital) och med en enhetlig moms på lika mycket. En sådan reform skulle ge 100 000 fler heltidsarbeten per år och vara självfinansierad till 90 procent.
Men detta skulle naturligtvis också öka inkomstskillnaderna avsevärt. Även en höjd gräns för statlig skatt ökar inkomstgapet, något som alla politiker, från vänster till höger, är mycket försiktiga med. Anders Borg (M) vill till exempel inte röra värnskatten, och påpekar alltid nyttan av jobbskatteavdraget för låg- och medelinkomsttagare.
Rädslan för inkomstskillnader, ”klyftor” som de rödgröna säger, yttrar sig alltså så att Alliansen sänker skatter på ett sätt som är menligt för ekonomin och välfärden. Agerandet är ändå mer logiskt än oppositionens väg, att höja skatter på ett sätt så att ekonomin drabbas negativt. Ironiskt nog får vi alltså mindre pengar till välfärd med båda alternativen, beroende på hur skatten höjs respektive sänks.
Under nästa mandatperiod vill Alliansen visserligen höja gränsen för statlig skatt. Men merparten (12 av 15 miljarder) läggs fortfarande på mer jobbskatteavdrag.
Nästa år har det gått 20 år sedan Ingvar Carlsson (S) och Bengt Westerberg (FP) kom överens om ett tydligt, rättvist och långsiktigt hållbart skattesystem. Sedan dess har samförståndet och tydligheten blåst all världens väg. Vad vi möjligen kan hoppas på är lite mer rättvisa och hållbarhet.