Det amerikanska rättssystemet kännetecknas ytligt sett av mängder av stämningsansökningar med efterföljande astronomiska skadestånd. Nu ökar dessutom sannolikheten för att resten av världen kommer att få öppna sina plånböcker för den amerikanska rättvisan. Anhöriga till de nästan 3 000 människor som dog i terrorattackerna den 11 september 2001 kräver nu försäkringsbolagen på ersättning.
För att kunna betala har därför 40 amerikanska försäkringsbolag lämnat in en gemensam stämningsansökan. De berörda utgör en blandad skara, bestående av misstänkta terrorister, privatpersoner som antas stödja terrorister, hela nätverk och till och med stater dras inför rätta. Det sammanlagda skadeståndskravet ligger på blygsamma 200 miljarder dollar.
De tre Somaliasvenskar som fick sina tillgångar frysta av CIA nästan direkt efter terrordåden ingår i skaran som krävs på ersättning. Regeln när svenskar ställs inför rätta utomlands är att de får stå för rättegångskostnaderna själva.
Däremot kan svenska staten bli skyldig att betala skadeståndet vid en fällande dom. Det faktum att två av svenskarna redan avförts från USA:s så kallade terrorlista, och den tredje är på väg åt samma håll talar dock för att det trots allt inte kommer att bli något åtal för svenskarna.
Leif Silbersky karaktäriserar stämningen som på gränsen till oseriös, såvitt han kan bedöma i det här stadiet. Någon officiell stämningsansökan har ännu inte kommit svenska jurister till handa.
Att andra personer med tillräckligt stark koppling till någon av terrornätverkens alla grenar kommer att dömas till skadestånd kan dock inte uteslutas. USA införde under 90-talet en lag innebärande att skadestånd kan utdömas till amerikanska medborgare som drabbats av terrorism, även om den härrör från ett annat land.
För två år sedan tilldömdes fyra amerikanska medborgare som kidnappats av Hizbollahgerillan 300 miljoner kronor. Domstolen konstaterade att iranska staten bar ansvaret för händelsen, eftersom de av domstolen befanns stödja gerillan.
Domar som denna leder till tvist mellan den amerikanska staten och, i föreliggande fall, den iranska staten. Kan inte den skadeståndsskyldige betala går USA in som garant. I detta fall kunde man dock fiffigt nog hämta beloppet ur den pott som utgör Irans frysta tillgångar i USA.
Risken att svenska staten ska åka på att betala miljon- eller miljardbelopp åt anhöriga till terrorismens offer är försumbar. Att de amerikanska försäkringsbolagen kommer att spä på USA-föraktet i ekonomiskt och politiskt redan hårt pressade länder i sin jakt på, i sitt tycke, skälig kompensation förefaller desto mer sannolikt.