Skilj Telia från telenätet
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den borgerliga regeringen verkar i mångt och mycket ha anammat denna utgångspunkt som sin grundinställning, parat med en rejäl dos försiktighet vid varje reform. När ett förslag läggs, då ofta i något mer urvattnad form jämfört med vad som utlovats, åtföljs det dessutom i flera fall av minst ett par reservationer.
Socialminister Göran Hägglund vill avskaffa Apoteksmonopolet. Men utan att beröva Apoteket dess särställning, genom att ge det rejält med inflytande över prisbildningen på den svenska läkemedelsmarknaden.
Och när regeringen med kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell i spetsen nu äntligen börjar sälja ut statliga bolag, gäller utförsäljningen endast sex av de mer än femtio företag som staten äger poster av varierande storlek i.
Dessutom ska ett av dessa sex företag, Telia Sonera, likt Apoteket få behålla något av sin särställning. Bolaget ska enligt nuvarande förslag få förbli ägare av det av staten uppbyggda så kallade accessnätet, det vill säga det fasta kopparnät som hanterar fast telefoni och bredbandstrafik.
Den utförsäljning av Telia som nu ska slutföras inleddes redan för sju år sedan. Då höll Björn Rosengren i spakarna, när företaget börsintroducerades. Han säger sig nu ångra att han inte vid denna tid såg till att "skilja ut accessnätet" från den övriga verksamheten, och framför på DN Debatt (10/3) sina förhoppningar om att Mats Odell inte ska upprepa misstaget.
Rosengren talar definitivt i egen sak. Som rådgivare inom Stenbeck- sfären, där bland annat teleoperatören Tele2 ingår, har han all anledning att vilja propagera för att konkurrenterna på Telia Sonera förlorar sitt monopol.
Men han har faktiskt en poäng. Med den kontroll av det fasta nätet som Telia Sonera innehaft sedan det gamla Televerket bolagiserades och konkurrensutsattes i början av 90-talet, har företaget skaffat sig en ställning som operatör på den svenska tele- och bredbandsmarknaden som måste sägas vara till förfång för konkurrensen. Det är långtifrån någon optimal marknadssituation med en operatör som dessutom kontrollerar den grundläggande infrastrukturen på marknaden.
Rosengren föreslår att ägandet av accessnätet i stället överförs till ett fristående bolag, där staten har fortsatt stort inflytande. Det skulle delvis få bukt med dagens situation, genom att operatör och nätägare skiljdes åt. Samtidigt finns redan i dag konkurrens inom utbyggnaden av bredbandsnät. Det nya bolaget skulle då, med staten i ryggen och kontroll över stora delar av det existerande nätet, kunna hamna i en ny monopolliknande position.
Att välja mellan dessa två mindre bra alternativ är inte lätt. Förhoppningsvis löses problemet på sikt gneom att den nya tekniken helt enkelt springer i från den gamla, och gör ägandet av det gamla kopparnätet ointressant. Men till dess får nog Rosengrens föreslagna halvmesyr duga. Trots att den hamnar någonstans mittemellan.