Ledare: Skillnaden som avgör

Att svensk politik har reducerats till en kamp mellan till förvillelse lika politiska partier om en åtråvärd mittenväljare har i olika varianter upprepats så många gånger att det numera oftast tas för sanning. Och visst ligger det mycket i resonemanget. Men så här mindre än ett halvår kvar till valet och dagen innan regeringen presenterar vårbudgeten, finns det anledning att revidera bilden.

För trots att de bägge blockens retorik ofta är snarlik - numera är till exempel både S och M för arbetslinjen och mot utanförskapet - finns det skillnader som är knivskarpa. Ta till exempel synen på arbete, bidrag och inkomstskillnader.

Ska man tro Mona Sahlin och de andra oppositionsledarna gör regeringen sitt bästa för att skapa ett delat Sverige. Genom att använda sig av särskilda mått på inkomstskillnaderna försöker de "bevisa" sin tes: De rikare har blivit rikare, de fattiga fattigare. Allt med regeringens goda minne.

Det är ju bara det att någon inkomstminskning att tala om inte har skett under de senaste åren. De förändringar som oppositionen vill lyfta fram, till exempel pensionärernas inkomstutveckling eller vissa gruppers ställning, är relativa: välståndet har ökat i olika hög grad för olika grupper. Det går inte att bestrida. Men är det orättvist? Och om det är orättvist, hur ska orättvisan i så fall bekämpas, ska den alls bekämpas?

Är det, som regeringen förordar, genom att fler får jobb som inkomstskillnaderna ska minska? Eller är det som oppositionen menar så att klyftan ska minska genom att ersättningsnivåerna för dem utan jobb höjs, samtidigt som löneinkomsterna för dem med jobb sänks? Visserligen talar också samtliga rödgröna partier om att sysselsättningen ska öka, men det är skralt med konkreta besked om hur detta ska ske.

Däremot är det från oppositionshåll desto tydligare att pensionärernas skatter ska sänkas, nivåerna i a-kassa och sjukförsäkring höjas samtidigt som inkomstskatterna ska närma sig tidigare, högre nivåer. En sådan politik kommer utan tvekan att leda till minskade inkomstskillnader, men den kommer också leda till att Sverige går miste om många värdefulla arbetstillfällen.

När Mona Sahlin förklarar att målet för Socialdemokraterna är ökad sysselsättning saknar hon verktyg för att uppnå detta. Oppositionens förslag leder tvärtom i rakt motsatt riktning. Visserligen är det rätt tomt på sysselsättningsåtgärder från regeringen för den som blickar bortom jobbskatteavdraget, men till skillnad från oppositionen går man inte till val på åtgärder med direkt negativa konsekvenser för arbetsmarknaden.

Säga vad man vill om sömniga debatter där Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin tävlar om vem som kan säga arbetslinjen flest gånger. Det går en tydlig linje mellan Alliansen och oppositionen i synen på rättvisa. Och det är en skillnad som borde utfalla till regeringens fördel.