Upprörande. Allvarliga brister. Det är ovanligt att en utredningsgrupp använder sådana uttryck om förhållanden som den haft i uppdrag att granska. Men de förhållanden som fyra utredare funnit när de på regeringens uppdrag gått igenom 715 beslut i 30 kommuner om placering av grundskolebarn i särskola kan inte beskrivas mildare.
Särskolans uppgift är att erbjuda skolgång till barn med utvecklingsstörning. Den är inte till för att ta hand om andra typer av problem. Men placering i särskola kan vara ett beslut med livsavgörande konsekvenser – särskolan ger varken tillräckliga kunskaper eller betyg och den som gått där hänvisas ofta efter skoltiden till att leva på bidrag. Varje särskoleplacering kräver därför noggrann utredning. Men de fyra konstaterar att det är just det som inte sker.
De utredningar man studerat har nästan alltid haft allvarliga brister, så allvarliga att de inte ens borde kunna läggas till grund för beslut. Inte en enda av de trettio slumpvis utvalda kommunerna undgår kritik.
Mellan 1995 och 2010 har andelen elever i särskola ökat från cirka 1 procent till 1,4. Går man i stället tillbaka till 1989 – det år då skolan kommunaliserades - blir ökningen ännu större. Men att antalet elever med utvecklingsstörning skulle ha ökat på samma sätt är inte troligt.
I stället förefaller tillämpningen av de regler som finns ha förskjutits, kanske för att kommunerna inte vill ta på sig kostnaderna för att ge bättre stöd till barn med särskilda behov – trots att särskoleplatser är dyrare. Särskilt alarmerande är att andelen barn med utländsk bakgrund är hög bland de särskoleplacerade. Vare sig det är språksvårigheter eller något annat som gör att normalbegåvade barn hänvisas till särskola så blir resultatet i praktiken att de berövas den undervisning de har rätt till. Och för de barn som verkligen behöver gå i särskola måste skolgången göras så meningsfull som möjligt. Den frågan har dock inte behandlats av utredarna.
I dagarna har också utredningen om särskola på gymnasienivå överlämnats till utbildningsminister Jan Björklund (FP). Regeringen har tydligen fått signaler om att något brister. Här handlar det om en liten grupp som ofta har svårt att föra sin egen talan och som lätt kan försvinna när kommunala budgetar görs upp – just en sådan grupp som Björklunds parti brukar beskriva som ”det glömda Sverige”.
Nu får förhållandena i särskolan och de felaktigt särskoleplacerade inte falla i glömska igen. Björklund aviserar tydligare regler. Frågan är om det räcker. I Svenska Dagbladet föreslår juristen Edgar Nissen att felaktigt särskoleplacerade bör stämma de ansvariga kommunerna på skadestånd. Kanske är det nödvändigt för att en förändring ska ske.