I år har den svenska grundskolan funnits i femtio år. Fram till 1991 var den en självklar statlig angelägenhet. Men i den allmänna trenden mot decentralisering sveptes också skolan med och kommunaliserades 1991 – med Göran Persson som skolminister.
Det var ett olyckligt beslut och motståndet var starkt både från den dåvarande oppositionen (FP och M) och bland lärarna. Skolan finns för att ge kunskap åt alla och för att motverka klassklyftor. Hur de målen uppfylls måste vara en nationell angelägenhet och kan inte göras beroende av lokala politikers varierande ambitioner och insikter. Om regeringen 1991 verkligen trodde att kommunaliseringen skulle bidra till att skolans mål uppfylldes bättre än tidigare så står det i dag klart att detta inte har skett.
Skolverket har, som förre generaldirektören Per Thullberg skrev i Dagens Nyheter i söndags, försökt dra i nödbromsen, när decentraliseringens negativa konsekvenser började visa sig. Och sedan maktskiftet 2006 har alliansregeringen aktivt börjat styra åt andra hållet genom nationella prov, krav på lärarbehörighet, kursplaner, nytt betygssystem och annat.
Visst kan man sätta frågetecken för enskilda delar i Björklunds reformer, men som helhet har de varit nödvändiga för att åter sätta fokus på kunskaper och klassutjämning. Det ligger i sakens natur att resultaten inte kommer att synas på länge än. Men i väntan på att utvecklingen vänder är det hög tid att också ompröva kommunaliseringen.
I viktiga avseenden har kommunaliseringen redan urvattnats. Varför då inte dra den logiska konsekvensen och upphäva den också formellt? Vill man att skolreformerna ska ge resultat så är det viktigt att det finns en samlad ledning – och ett entydigt politiskt ansvar hos regering och riksdag. Om skolan på en viss ort är undermålig så ska det betraktas som en nationell fråga och inte som enbart en lokal angelägenhet för den berörda kommunen.
Att återföra ansvaret till staten är inte problemfritt. Det är svårt att förena en mängd lokala modeller för skolan till en gemensam och det kommer att ta mycket tid och kraft i anspråk. Men erfarenheterna sedan 1991 talar starkt för att det ändå bör göras.
Folkpartiet och Jan Björklund har länge krävt just detta. Allt fler skoldebattörer har i dag samma inställning. Men Socialdemokraterna vill inte gärna erkänna misstaget 1991 och Moderaterna har i sin nya position gjort sig till Socialdemokraternas spegelbild. Kommunalpolitiker i båda partierna tycks främst bevaka sina egna revir. Andra partier tycks helst vilja undvika frågan.
Vem vågar bryta dödläget? Femtio år efter grundskolans införande borde den få chansen att bli det som var meningen – en likvärdig grundläggande skola för alla.