Det kan vara olagligt att vägra elever plats i en profilklass, även om de inte uppfyller de grundläggande kraven, eller inte anses tillräckligt begåvade. Skolverkets inspektörer oroas över att elever tvingas igenom en nervös antagningsprocess innan de får gå sin drömutbildning.
Ursäkta, men hur bakvänt får man resonera i skolvärlden? Visst, det är fruktansvärt nervöst för en nioåring att ställa sig och sjunga inför en jury i förhoppning om att mellanstadiet ska bjuda på extra musik. Jag vet, för jag har gjort det. Jag var också
en av de trettio lyckliga som kom in.
270 andra nioåringar gjorde det inte. Exakt hur besvikna de måste ha varit lärde jag mig när jag några år senare sökte till en orkester. Tack för visat intresse, men... löd beskedet.
Men med mycket stor sannolikhet fanns det bland alla dessa sökande någon som saknade de musikaliska förutsättningarna. Hur snällt hade det varit att sätta en falsksjungande nioåring bredvid trettio andra som ville satsa på sången? Om skolan väljer att satsa på att just denna elev ska kunna hänga med i undervisningen, hur snällt är det mot resten av klassen? Och om läraren i stället gör det skolan har utlovat, dvs bjuder på musikaliska utmaningar för den överväldigande majoriteten, vad händer då med den stackare som lämnas i sticket? Tala om att göra eleven en björntjänst.
Svensk skolpolitik har länge styrts av tanken att alla elever är likadana och ska lära sig exakt samma saker i exakt samma hastighet. Det är feltänkt från första början. Vi är alla olika. En del föds med sångtalang, andra gör det inte. Det kan tyckas orättvist, men än värre är faktiskt att låtsas som om dessa skillnader inte existerar.
I mitt fall handlade profilklassen om musik. Det fanns inte så många andra alternativ i slutet av 80-talet. I dag ser det annorlunda ut. Bildklasser, idrottsklasser, matte- och naturvetenskapsklasser — möjligheterna för elever att satsa på och utveckla sina intressen är många. Det är en förbättring i skolutbudet som är positiv och borde bejakas.
Man kan dessutom undra vad det är för bild av verkligheten som en skola utan krav ger eleverna. Vad är det för skola som låtsas som om alla drömmar går att uppfylla? Som säger att det är riskfritt att satsa på sin dröm? Som påstår att alla har "rätt" att
få precis den plats man vill ha, oavsett vad man själv presterar?
Det är en förljugen bild av verkligheten. En skola som tar uppgiften att förbereda barn på vuxenlivet på allvar kan inte agera så. Ska det första brutala uppvaknandet ske när man är 25 år och inte lyckas få ett jobb trots examen från universitetet? Alla som ger sig ut på arbetsmarknaden vet att det är lätt att åka på motgångar, samt att livets chanser kan tyckas orättvisa. För vissa går vägen till drömjobbet som på räls, medan andra kan kämpa ett helt liv förgäves.
En skola som vill förbjuda antagningsprov säger att det är fult att satsa på sin dröm om den innebär risk för besvikelse. Budskapet borde i stället handla om något helt annat, nämligen att motgångar är en del av livet, och att det alltid går att komma igen. Och igen. Och igen. Om inte skolan under uppväxtåren lär barnen denna läxa på ett bra och pedagogiskt sätt, hur ska de då upptäcka det? Genom det krassa mötet med verkligheten?
Signerat torsdag
Håkan Jacobson | Ledarskribent