Skräcken tillbaka i Algeriet
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Gårdagens attentat i Alger dödade mellan och 20 och 30 personer, skadade en mängd andra och åstadkom stor materiell förödelse. Två attentatsmän slog till i östra delen av huvudstaden, medan målet för den tredje var en regeringsbyggnad i centrala Alger där bl a premiärministerns kansli är beläget. Dagen innan hade tre självmordsbombare sprängt sig själva i luften i Casablanca, Marockos ekonomiska centrum och marockansk polis uppges jaga ytterligare ett tiotal terrorister.
Situationen är både ny och välbekant. Algeriet var det första land som drabbades av den storskaliga fundamentalistiska terror som i dag förknippas med begreppet al-Qaida. Med början 1992 genomlevde landet något som bara kan beskrivas som ett inbördeskrig, lika blodigt som självständighetskriget mot Frankrike på 1950-talet.
De extrema islamistiska grupper som urskiljningslöst mördade landsmän som inte ansågs vara tillräckligt rättroende ansågs länge ha slagits i spillror av militärens offensiv, som också den bedrevs utan några som helst hämningar. Ett visst lugn, delvis i trötthetens tecken, har rått de senaste åren och president Bouteflika har försökt ge islamister som är beredda att övergå till normalt politiskt arbete en plats i samhället. Men det har hela tiden funnits bedömare som menat att de extrema grupperna organiserat om sig och kommer att försöka slå till igen.
Det nya är att den grupp som tagit på ansvaret för attentatet, Groupe Salafiste pour le Prédicament ett pour le Combat, uttryckligen ?anslutit sig? till al-Qaida och att man etablerat när kontakter till motsvarande grupper i Marocko. Marocko har redan tidigare spelat en viktig roll som rekryteringsland för terrorister, något som bl a demonstrerades i samband med attentaten i Madrid häromåret. Man måste utgå från att hela Nordafrika nu ses som ett och samma operationsområde.
Att GSPC ?anslutit sig? till al-Qaida bör nog inte uppfattas som att al-Qaidas ledning kontrollerar ett stort internationellt nätverk av terrorister och centralstyr attentat i olika delar av världen. Den franske islamistexperten Gilles Kepel har jämfört al-Qaida med en konsultfirma eller ett franchiseföretag. ?Firmans? logotyp lånas ut, tillsammans med pengar och expertis, till olika lokala grupper och dessa planerar sedan själva sin verksamhet.
De lokala grupperna bör inte heller ses som företrädare för någon form av ?nationellt motstånd? mot de auktoritära regimerna i Mellanöstern. I den extrema islamismens föreställningsvärld saknas i praktiken nationella fokus av det slag som är utgångspunkten för många andra terrorgrupper, t ex i Baskien eller Sri Lanka. Snarare handlar det om föreställningar om en till synes evig kamp mellan ?islam? och ?islams fiender? där sådant som nationella intressen, statsbegreppet och alla typer av politiska program avvisas eftersom de bara innebär att något som skapats av den mänskliga ofullkomligheten ställs emellan Gud och den enskilde.
Inga krav eller förhandlingspositioner formuleras eftersom syftet med attentaten snarare är metafysiskt än politiskt. En annan uppmärksammad islamistexpert, Faisal Devji, har skrivit att det hela snarast handlar om att den enskilde terroristen tror sig vinna frälsning genom att visa sitt totala avståndstagande från en värld som inte är fulländat ?islamisk? genom att ta livet av sig själv och så många andra som möjligt.
I en föreställningsvärld av detta slag fyller utfallen mot ?väst? snarast en retorisk funktion. Även om inga utländska oljearbetare, företag eller turister fanns i t ex Algeriet så skulle kampen mot ?väst? ändå fortgå med vanliga ?västpåverkade? algerier och representanter för statsmakten som måltavlor. Och risken för attentat i Europa, i Spanien, Frankrike eller någon annan stans, finns hela tiden.
Vi bör inte ha några illusioner om den algeriska regimen eller andra auktoritära regimer i Mellanöstern. Men att dessa regimer inte är några demokratiska föredömen betyder inte att GSPC eller liknande grupper kan ses som företrädare för ett förtryckt folk eller för några folkliga reformkrav.