Skrattet som befriar
Det blir allt lägre i tak. Om någon dristar sig till att ifrågasätta eller än värre driva med det någon håller för heligt, blir reaktionen ofta densamma hos den drabbade, oavsett vad saken gäller: Jag känner mig kränkt.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Teckningarna har väckt en våldsam debatt. Företrädare för flera muslimska länder och grupper har protesterat kraftfullt och krävt att Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen ska vidta åtgärder mot Jyllands-Posten.
Yttrandefriheten är inte total. Hets mot folkgrupp är ett exempel där det demokratiska samhället beslutat att rätten att ge uttryck för åsikter måste vägas mot andra rättigheter.
Bland dessa återfinns dock inte rätten att slippa bli utsatt för satir. När Hassan Moussa och andra nu stämmer in i klagovisorna gör de sig själva en stor otjänst.
För det första framstår de som censurivrare. Anders Fogh Rasmussen har, föredömligt, vägrat att på något sätt ingripa eller markera mot Jyllands-Posten, med hänvisning till yttrandefriheten.
Men kritikerna missar också själva poängen med satir: Den riktar sig alltid, oavsett dess föremål, mot var och en av oss. Satiren uppmanar oss alla att ständigt ifrågasätta oss själva och de föreställningar vi har.
Ett samhälle där satir förekommer blir därmed friare, öppnare och inte minst mycket roligare. Det är dags att höja taket igen.