GUNVOR HILD&EACUTE;N FRIST&ARING;ENDE KOLUMNIST: Skvallrets vågor går höga i Bryssel

EU kommer av allt att döma att få ett nytt fördrag, Lissabonfördraget, som börjar gälla nästa år. Förutsättningen är att irländarna säger ja i sin folkomröstning i sommar. Lissabonfördraget består av förändringar i nuvarande fördrag. Så som det är skrivet är det omöjligt för vanliga människor att begripa, och det är nog tyvärr meningen. Det ska vara öppet för tolkningar.
Genom ett förnämligt initiativ har institutet Sieps, regeringskansliet och SNS förlag låtit inarbeta förslagen till förändring i det nuvarande fördraget, så att de kan ses i sitt sammanhang. Boken heter Lissabonfördraget. Den gör det i alla fall lite lättare för den intresserade att se hur det är tänkt.

Någon revolution är det knappast tal om. Både EU-parlamentet och de nationella parlamenten får mer makt. Det talas djärvt om en gradvis utformning av "en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar". Det låter ju ruskigt för våra neutralitetskramare, men i fortsättningen tar fördraget i stort sett tillbaka alltihop. Säkerhets- och försvarspolitiken ska beslutas på toppmöten med vetorätt för alla länder. En hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ska tillsättas. Den titeln kommer säkert att förvandlas till utrikesminister i dagligt tal, men just detta ord fick inte förekomma i fördraget.
Och så ska det ju bli en ordförande - han eller hon får inte kallas president, just för att undvika parallellen med USA. Och vilka uppgifter finns då kvar till den roterande ordföranden, som hösten 2009 är Fredrik Reinfeldt?

Skvallrets vågor i Bryssel går höga. Vilka blir det, hur ska han eller hon agera, flyttar makten till Bryssel? Snacket går: Man kommer att välja bland relativt svaga politiker från små länder. De stora länderna vill inte bli avstå sin makt till förmån för någon ordförande med farliga ambitioner. Man letar efter en person som är bra på att medla och nå kompromisser snarare än en stor ledare. Därmed försvinner exempelvis Tony Blair från listan.
Det är ju så med författningar och grundlagar. De ger en grund, men avgörande blir hur de tillämpas. De stora framstegen på vägen mot samarbete inom EU gjordes på 80-talet utan några förändringar av fördraget. Sedan dess har det blivit både Maastrichtfördrag och Nicefördrag utan att det egentligen skett så mycket. Det rör sig framför allt om praktiska saker, till exempel röstregler.
Ser man till makten - och det är ju det viktiga - är det snarare så att de nationella regeringarna har fått mer makt i viktiga frågor. Det går en anda av nynationalism genom medlemsländerna. Nu gäller det att få ut så mycket som möjligt av EU till det egna landet, inte att samverka. Därför kommer förändringarna sannolikt inte att märkas särskilt mycket. Den nya EU-ordföranden och EU-utrikesministern kommer nog att få begränsa sig till att göra vad medlemsländerna tillåter.