Statistik från SCB visar att hushållens skuldsättning ökar. I juli i år hade den totala belåningen växt med 127 miljarder kronor, jämfört med juli förra året. Nästan 90 procent av ökningen bestod av lån till bostäder.
För att komma till rätta med det svällande skuldberget öppnade Finansinspektionens generaldirektör, Martin Andersson, i tisdags för att belägga låntagare med obligatoriska amorteringskrav. Anderssons förslag är välkommet – det borde anses vara en självklarhet att över tid betala av sina skulder. Samtidigt bör dock även bolånetaket slopas.
Bolånetaket innebär att en låntagare tillåts låna upp till 85 procent av köpeskillingen för en bostad. De resterande 15 procenten måste köparen själv skrapa ihop. När finansiering väl är ordnad och affären har rotts i hamn finns det samtidigt, enligt nuvarande ordning, inga krav på att låntagaren börjar betala av sina skulder. Med ett sådant system finns i huvudsak två stora brister.
För det första verkar bolånetaket diskriminerande mot vissa grupper av bostadsköpare. Exempelvis har väldigt få unga personer – som får sitt första jobb i, säg, Stockholm – 200 000 kronor undansatta på bankkontot. Istället för att köpa en bostadsrätt blir hen då oftast hänvisad till den till stora delar svarta andrahandsmarknaden.
Där kan hyran för en etta ligga i storleksordningen 8 000 – 10 000 kronor. Och när halva lönen äts upp av hyran blir det svårt att spara ihop till en kontantinsats. Moment 22 brukar sådant visst kallas.
För det andra försätter de amorteringsfria lånen köparen i en osäker situation. Om ett lån tas till nuvarande låga ränta – och inga avbetalningar görs över tid – kommer en framtida räntehöjning att slå hårt mot köparens ekonomi. De enda som skrattar hela vägen till banken åt den obefintliga amorteringskulturen är just bankerna, som kan behålla ändlöst höga ränteintäkter.
En bostadsköpares ekonomi bör, i normalfallet, klara en räntenivå på 5 – 6 procent, samt månatliga amorteringar på lånet. Om en sådan kalkyl inte håller är den aktuella bostaden, helt enkelt, för dyr.
Visst kan ett plötsligt infört amorteringskrav bli problematiskt för dem som redan äger en bostad och som inte har räknat med att behöva betala av sina skulder. En möjlig lösning här kunde vara en något lägre amorteringstakt för dessa – exempelvis en betalningstid på 40 år för de nya lån som lyfts, och 60 år för de lån som tagits innan kravet börjat gälla.
Att priserna på marknaden kommer att sjunka något om ett amorteringskrav införs är ofrånkomligt. Färre köpare kommer då att ha råd att vara med och konkurrera om de bostäder som läggs ut till försäljning.
Detta får dock ses som en sund anpassning av efterfrågetrycket till den faktiska köpkraft som existerar på marknaden. Att punga ut med fantasisummor för sitt boende, med hjälp av lån som aldrig återbetalas, är trots allt inte hållbart i längden.