Utåt sett är allt frid och fröjd. Regeringens officiella linje är att svensk arbetsrätt inte behöver ändras. Den är flexibel, svarar mot de krav som arbetsmarknaden ställer. De eventuella problem som ändå finns - hög ungdomsarbetslöshet, 100 000-tals individer som står utanför arbetsmarknaden (ni vet, det som alliansen 2006 gick till val på att åtgärda) - ska åtgärdas med sidoåtgärder: halverad restaurangmoms, lägre arbetsgivaravgifter för unga, diverse arbetsmarknadsåtgärder.
Men problemets kärna undviks nogsamt. Trots att man inte behöver mer än glänta på de regeringstrogna skygglapparna för att se vilka systemfel som finns inbyggda i den svenska arbetsmarknaden - och vilka konsekvenser dessa får. Inte ens alla statsråd orkar alltid hålla masken uppe.
Detta ger, förutom stora kostnader och mänskligt lidande, läge för oppositionskritik som egentligen skjuter bredvid målet, men som ändå får stor uppmärksamhet. Som till exempel när Vänsterpartiets kongress den gångna helgen beslutade att bemanningsföretag ska förbjudas. Dessa företag har en given plats på svensk arbetsmarknad. Inte minst för företag vars verksamhet är sådan att de måste klara av tillfälliga arbetstoppar och en tydligt säsongskopplad efterfrågan.
Sedan finns där företeelserna som sticker i ögonen. Anställda som avskedas för att ersättas med personal från bemanningsföretag, permanenta arbetskraftsbehov som täcks med tillfälligt inhyrd personal. Men ingenting av detta avhjälps med ett förbud mot bemanningsföretag. Avarterna är symptom på arbetsmarknadens systemfel. Att dessa sedan kommer till uttryck inom bemanningsbranschen, betyder inte att densamma är roten till det onda.
När arbetsgivare sätter i system att visstidsanställa, ständigt tillsätta nya vikariat, som givetvis aldrig är tillräckligt långa för att någon ska få rätt till tillsvidareanställning, eller använder bemanningsföretag för att runda lagen om anställningsskydd (las), är det företagens agerande och, i förlängningen, arbetsrättens utformning som är problemet. Det är följaktligen där som stöten bör sättas in för att motverka detta agerande.
Om risken att bli stående med kostnader för anställda som visar sig passa bättre på andra platser minskar, kommer sannolikt företagen låta duktiga nyanställda behålla sina tjänster också efter att gränsen för så kallad inlasning har passerats. Och om det inte längre finns las i sin nuvarande form att runda, då kommer bemanningsföretagen inte längre att anlitas i det syftet.
Några sådana reformer lär det dock inte bli. Enligt Moderaterna och Socialdemokraterna är ju den nuvarande arbetsrätten att betrakta som fläckfri. Och Vänsterpartiet väljer att skylla problemen på bemanningsföretagen. Allt medan 100 000-tals arbetslösa inget hellre vill än att ha ett fast jobb att gå till varje dag.