I dagarna bänkar sig landets universitets- och högskolestudenter åter i föreläsningssalarna och på biblioteken. Men studenterna är inte tillräckligt många, anser man från vissa politiska håll. Socialdemokraterna kritiserar gärna utbildningsminister Jan Björklund (FP) för att ha gett universitetssökande nobben. Då arbetslösheten är hög måste fler få plats på lärosätena.
I Socialdemokraternas skuggbudget föreslås en satsning på 7 000 nya platser på landets universitet och högskolor. Motivet är att Sverige måste stärka sin konkurrenskraft, och att universiteten inte kan säga nej till ungdomar som riskerar att hamna i arbetslöshet.
”Vi socialdemokrater är oroade över regeringens bakåtblickande och destruktiva inställning till kunskap”, skrev partiordförande Stefan Löfven tillsammans med Ibrahim Baylan, utbildningspolitisk talesperson för partiet, på DN Debatt (18/12 2012).
Det är nog inte regeringens kunskapsteoretiska hållning som Socialdemokraterna vill utmana. I stället anser Löfven och Baylan att regeringen inte tillräckligt använt Sveriges universitet och högskolor för att uppnå politiska mål. ”I den globala ekonomin är ständig kunskapsutveckling och nya innovationer, där kunskap omsätts till värde, en förutsättning för framtida välstånd”, avslutas artikeln.
Visst är det bra om unga väljer att utbilda sig, och om svensk konkurrenskraft står sig väl internationellt. Men när universiteten och högskolorna får agera slagträn i den politiska debatten, eller när kunskap endast anses ha ett instrumentellt värde med syfte att skapa materiellt välstånd, kan man fråga sig om inte något gått fel.
År 2007 anpassade Sverige utbildningssystemet i enlighet med Bolognaprocessen, och införde ett nytt poängsystem, en ny examensstruktur och nya så kallade lärandemål. Bolognaprocessen är ett samarbetssystem mellan 47 europeiska länder. Syftet är att skapa en harmonisering av kontinentens utbildningssystem för att underlätta rörlighet, men också för att stärka studenternas anställningsbarhet och Europas konkurrenskraft.
Att det är smidigare för studenter att läsa utomlands är givetvis positivt. Om ungdomar tillbringar ett eller flera år i ett annat land är det till stor nytta, inte bara för individen utan också för främjandet av en europeisk gemenskap. Men standardiseringen har baksidor.
I Tyskland har studenter och universitetslärare protesterat högljutt. Horst Hippler, ordförande för det tyska samarbetsorganet för högre utbildning, har uttalat sig starkt kritisk. Hans skepsis riktar sig mot att utbildningarna kortats ned som ett resultat av Bolognaprocessens fokus på anställningsbarhet. ”Företagen efterfrågar inte endast folk med examen utan välutbildade människor med en djup förståelse för sitt ämne” enligt Hippler (Der Spiegel 15/8 2012).
Det är inte bara i Tyskland som motviljan mot Bolognaprocessen gror. Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, lyfter i en understreckare i Svenska Dagbladet (29/8 2013) flera kritiska röster från Spanien.
Enkvist hävdar att missnöjet inte kommer till tals i tillräckligt stor utsträckning eftersom lärarna inte vill drabbas av byråkraternas motvilja. Forskare måste anpassa sig till de effektivitetskrav som ställs på akademin. Utvärderingar kan, av uppenbara skäl, oftast inte bedöma forskningen på annan basis än kvantitativa mått, som antalet publicerade artiklar. Det urholkar forskningens självständighet.
Europas universitet är i dag långt ifrån autonoma. Den svenska debatten om den högre utbildningen vittnar starkt om detta. Fler måste våga ifrågasätta politikers och byråkraters makt över akademin.
Marknadstänkandet kombinerat med ett krav att uppnå politiska mål lämnar inget utrymme åt vad Wilhelm von Humboldt, grundare av det första moderna forskningsuniversitetet, placerat i Berlin, tänkte om utbildning – att utveckla människan intellektuellt och moraliskt.
Mitt i detta står studenten med övertygelsen att kunskap är en marknadsprodukt som man tillskansar sig utan vidare ansträngning.
Det är dags att fråga sig vad en destruktiv inställning till kunskap egentligen är.