Pensionerna är i fokus inför höstens val. Visserligen är det hittills bara Vänsterpartiet som sagt sig vilja ompröva själva pensionsöverenskommelsen, men pensionärernas inkomster debatteras desto livligare. De inkomsterna blir allt osäkrare i takt med att andelen äldre i befolkningen blir allt större.
Ett lands pensionssystem måste av nödvändighet vara tryggt och långsiktigt. Det ska vara opåverkat av tillfälliga svängningar och ändras därför inte ofta, under 1900-talet bara tre gånger: folkpensionen 1913, den allmänna tilläggspensionen (ATP) 1960 och så dagens pensionsöverenskommelse som slöts mellan fem partier (Alliansen plus S) 1994.
Enligt det nya systemet får alla en garantipension (i år 7 500 kronor per månad), alla som jobbat får inkomstpension (18,5 procent av lönen avsätts till systemet) och dessutom har majoriteten (90 procent) en tjänstepension som förhandlas fram i kollektivavtalen.
Pensionen man får ut beror på hur mycket man har jobbat och på i vilken ålder man går i pension. Dessutom är utbetalningarna kopplade till Sveriges ekonomiska tillväxt. Tryggheten och långsiktigheten i systemet garanteras av att utbetalningarna bromsas när tillväxten sjunker.
Pensionssystemet kan inte sägas vara hotat nu. Men kombinationen av finanskrisen, som aktiverat bromsen, och sänkt skatt på arbete har fått pensionärerna att reagera och därmed också partierna. Jobbskatteavdraget påverkar inte alls pensionsutbetalningarna, men däremot förstås löntagarnas ekonomi.
Att mer arbete också påverkar pensionerna positivt på sikt kan vi lämna därhän. Nu är det skillnaden som gäller. Skillnaden i beskattning mellan lönearbete och pension.
När 1,7 miljoner väljare säger "ge oss mer pengar" håller det tydligen inte att hänvisa till en långsiktig överenskommelse eller till en jobblinje. Partiernas bedömning är att kritiken måste tystas, annars förlorar man valet. Alliansen har redan lagt det första budet.
Regeringens skattesänkning för pensionärer påverkar inte heller pensionsutbetalningarna. Det enda offret man gör är balansen i statsbudgeten och trovärdigheten i jobbpolitiken. Men det tycker man alltså att det är värt.
Oppositionen kommer om några veckor sannolikt att lägga ett högre bud, dessutom "sockrat" med skattehöjningar för löntagarna. Vad högre skatter sedan innebär för pensionerna på sikt är en annan fråga. Nu gäller det som sagt att "stänga gapet".
Och varför skulle inte en stark intressegrupp som pensionärerna utnyttja tillfället att få mer i plånboken? Främst företrädda av sina organisationer PRO och SPF använder man det faktum att det är jämnt mellan blocken i svensk politik och att ingen, särskilt inte regeringen, rakryggad törs stå upp för sin politik.
Syftet med de sänkta inkomstskatterna är ju att stimulera till arbete. Det är ett av fundamenten för jobblinjen. Mer arbete är det som krävs för att finansiera framtidens välfärd, bland annat pensionerna. Även pensionärer arbetar mer med sänkt skatt på arbete, men knappast med sänkt skatt på pensionen. Därför riskerar den inslagna vägen att gröpa ur förutsättningarna för välfärden. Detta gäller särskilt då antalet invånare över 65 år tros öka till över två miljoner under 2010-talet.
Pensionärer är långt ifrån en homogen grupp. Ålderskategorin 65-74-åringar har den största nettoförmögenheten (tillgångar minus skulder) av alla svenskar. Dagens nyblivna pensionärer har i hög utsträckning köpt bostad i rätt tid och är skuldfria sedan länge. De har haft goda inkomster och mycket bra villkor för sitt sparande - börsen har rusat sedan 1980-talet och pensionsförsäkringarna var mycket förmånliga under den senare delen av deras yrkesliv.
Å andra sidan finns de som bara har garantipensionen. Och exempelvis kvinnor som varit ensamstående föräldrar med offentliga deltidsjobb och hyreslägenhet.
Skillnaderna är mycket stora. De mest röststarka pensionärerna, som genom sina föreningar gått till storms mot jobbskatteavdraget, tillhör säkert inte de mest behövande. Och även bland de sämst ställda finns säkert insikten om att jobben behövs för att säkra framtida pensioner och äldreomsorg.