Men det betyder inte att de 100 timmarna i serien ger en komplett bild av Göran Persson, än mindre att fyra timmar gör det. Först är materialet påverkat av Göran Persson själv. Sedan har materialet sållats av tv-reportern Erik Fichtelius, som naturligtvis har sina syften. Därtill kommer själva bilderna som i sin tur ger en extradimension. Och så ljudet, den pålagda musiken. Den påverkar tittaren mer än man själv är medveten om.
Göran Persson själv talar om "snuttifiering". Erik Fichtelius valde den kronologiska metoden som har den fördelen att den skildrar verkligheten så "snuttigt" som Göran Persson själv måste ha upplevt sin situation.
Han kastas från det ena till det andra politiska problemet och måste fatta beslut utan att ha bakgrunden helt klar för sig. På så sätt blir en kronologisk bild rättvisande.
Å andra sidan blir det "snuttigt" också för tittaren. Eftersom Erik Fichtelius redigerade i efterhand kunde han i stället ha följt frågorna under de elva åren och analyserat felaktiga och riktiga förutsägelser och beslut. Nu valde han att inte alls kommentera och att döma av de fyra timmarna nästa helt avstå från frågor. Resultatet blev en rätt nyhetsfattig serie för den som på nära håll följt statsministern.
I stället domineras debatten nu av Göran Perssons elakheter om andra. Han har, som han själv säger, starka känslor och är ofta spontan, alltför spontan tycker många. När han har blivit besviken på någon, och det blev han allt oftare, då pyser det ut, och tydligen har Erik Fichtelius då varit på plats.
Men vad säger det om Göran Persson? De flesta människor gillar att höra skvaller och det är svårt att undgå tanken att Erik Fichtelius ville utnyttja detta. Han ville att hans serie skulle bli omtalad och få en stor publik och han visste att Göran Perssons elakheter skulle bidra till detta. Men serien visade inte Göran Perssons styrka som politiker, hans förmåga att nå resultat och att han var en av dem som lade grunden till den positiva ekonomiska utveckling som Sverige upplever i dag. Det är en stor brist.
"Alltid ensam." Så sammanfattade Göran Persson själv sin situation. Och kanske var det ensamheten som gjorde honom alltmer misstänksam. Det påverkade stämningen i partiet och regeringen och bidrog till att han skrämde folk, inte minst ministrarna som var helt beroende av hans välvilja.
Lars Danielsson, länge en av Göran Perssons närmaste medarbetare, noterade i söndagens Agenda den anmärkningsvärda frånvaron av konflikter i regeringen. Ju längre tiden gick desto mer besviken blev Göran Persson och desto mer tyckte han sig vara den ende som begrep någonting. Den inställningen blev i längden farlig. Lite av detta framgår av serien, men här kunde Erik Fichtelius ha gjort betydligt mer.
Så småningom kommer en bok där fler av de inspelade timmarna presenteras. Men det fullständiga materialet släpper inte SVT. Det ges till Södertörns högskola. Där betonar man att materialet tillhör SVT och att det alltså är SVT som avgör vem som får titta på det kompletta materialet. SVT:s chef Eva Hamilton försäkrade gång på gång i söndagens Agenda att SVT inte tänker släppa hela materialet. Hennes förklaring var att ingen journalist släpper sitt opublicerade material. Men här är det ju faktiskt fråga om något helt annat: en dokumentär där intervjupersonen själv varit synnerligen medveten om att materialet skulle publiceras. Och Göran Persson har inte något emot att så sker. Allt måste bli offentligt!
Över huvud taget måste SVT:s hantering av projektet kritiseras, framför allt oklarheten i ansvarsfrågan och hemlighetsmakeriet, och att Erik Fichtelius under arbetet med serien så länge fick fortsätta som kommentator och utfrågare. Det tyder på bristande omdöme i ledningen.
Gunvor Hildén Fristående kolumnist
gunvor.hilden@comhem.se
gunvor.hilden@comhem.se