En aprilhelg i Örebro tog det slut. Under Folkpartiets kommunala riksmöte fick Lars Leijonborg veta att Stockholms länsförbund sällade sig till dem som krävde hans avgång. Då hade han inte längre något val. Redan dagen efter att riksmötet avslutades, måndag den 23 april 2007, meddelade han att inte ställde upp till omval.
Att det var Jan Björklund som skulle ta över som partiledare var det aldrig tu tal om. Att den slagkraftige Björklund var den som skulle vända partiets siffror rådde det också stor enighet om, i alla fall inom Folkpartiet. När partiet nu fyra år senare inleder sitt landsmöte är det lätt att konstatera att så inte blev fallet.
Visst har Björklund synts i debatten, sannolikt har han samlat på sig fler pressklipp än Leijonborg gjorde, men något opinionsmässigt uppsving har inte märkts av. Trots skolpolitiken och tydliga besked i en rad andra frågor, sviker väljarna. Stödet för FP är svagare nu än under Leijonborgs tid.
Det går dock inte att skylla allt detta på Jan Björklund. När han gjorde sig ett namn fungerade bevisligen hans framtoning och taktik. Men det politiska landskapet har förändrats radikalt sedan dess - och det är uppenbart att Folkpartiet inte har hängt med i svängarna. Moderaternas ompositionering och Miljöpartiets förändring har minskat utrymmet i det politiska mittfältet.
Folkpartiets svar på detta har under Björklunds ledning varit att om inte röra sig högerut, så åtminstone att framstå som borgerligare. Tanken har rimligen varit att vinna missnöjda moderata väljare, samtidigt som den socialliberala väljarbasen förblir partiet trogen. Det har inte lyckats. Det är inte främst de politiska åsikterna som är problemet.
Förslaget till landsmötet om en skatteöversyn, obligatorisk a-kassa och förändrad arbetsrätt vittnar till exempel om en stor förståelse för vilka reformer svensk ekonomi är i behov av. Det är valet av profilfrågor som är problemet - och vilka som för fram dem. Miljöpartiets framgångar i det senaste valet berodde till exempel inte så mycket på sakpolitiska ställningstaganden som på Maria Wetterstrand och de värden hon förknippades med.
Det är möjligt att den nuvarande taktiken kan ge tillfälliga opinionsframgångar och valvinster, men på lite längre sikt kommer den tveklöst att försvaga det parti som gör anspråk på att företräda liberalismen i Sverige. Ett parti som vill locka välutbildade mittenväljare måste uppfattas som modernt. Ett sådant parti måste våga prata om någonting annat än högre krav i skolan. Och det måste göra det med en helt annan framtoning.
De i FP-toppen som skulle kunna göra detta är EU-minister Birgitta Ohlsson och, kanske, integrationsminister Erik Ullenhag. Björklund måste lämna mer plats åt kronprinsessan och kronprinsen. Annars riskerar han att gå samma öde till mötes som Leijonborg. Aldrig är tålamodet så kort som inom politiken.