Släpp universiteten fria - redan nu i vår

En teori säger att forskning och utveckling är bra för en nations ekonomiska tillväxt. Strikt vetenskapligt är sambandet svårt att leda i bevis, men de flesta stater satsar i vilket fall miljarder på att det sambandet finns. Så även vårt lilla land. De regeringar vi valt spenderar nästan lika mycket av våra skattepengar på forskning som vi ger bort i bistånd. Den nuvarande regimen vann valet bland annat på att lova guld och frihet åt det akademiska samhället. Och i höst kommer forskningspropositionen där det lär glimma av nya anslag.

Därför är det med viss förvåning man ser Lars Leijonborg och Jan Björklund gå ut på DN Debatt (3/8) och argumentera för stärkta anslag till universiteten. Vem behöver de övertyga? Är de borgliga så ovana vid regeringsmakten att de glömt bort vem som styr landet, i vart fall några år till? Eller är artikeln ett uttryck för inre stridigheter inom alliansen? Mycket tyder på det. Vilka är i så fall emot en ökad satsning på forskning? Olofssons ivriga bävrar eller Hägglunds balanserade troende? Är det rent av de nya moderaterna? Eller är det den sviktande konjunkturen som är det största hotet mot en långsiktig utveckling? Vad anser för övrigt oppositionens olika beståndsdelar om forskning och högre utbildning? Hur ser det grönröda alternativet ut? Vi väljare väntar ivrigt på ärliga svar!

Det gäller också den minst lika viktiga frågan vad vi skall lägga forskningspengarna på, och hur de skall fördelas. Leijonborg var oväntat snabb med att avfärda Madelene Sandströms utredning som handlar om just detta. Mindre överraskande är det kanske att både Vetenskapsrådet och Vinnova är emot att slås samman. Få myndigheter brukar förespråka sin egen död.

Sverige lider nu ingen direkt brist på myndigheter. Däremot skulle riket må bra av åtminstone några stycken riktigt starka och fristående universitet som kan konkurrera internationellt. Här har den sittande regeringen en chans att göra en bestående insats. Något att minnas efter FRA-debaclet.

Och så var det där med att tänka fritt. För oavsett hur många miljoner man nu än satsar på akademierna så är det knepigt att styra nyfikna människor. Ytterst handlar vetenskapen om en metod att undersöka det hittills okända. Plötsligt upptäcker man en mängd nya gorillor i Afrika eller fruset vatten på Mars.

Ibland går det olidligt långsamt. Det oväntade är liksom svårt att förutse.

Samhället behöver på alla sätt uppmuntra och stödja dem som vill ge sig in det osäkra. Att ge forskaren rimliga arbetsvillkor innebär att forskaren lägger sin tid på att leta bot mot cancer i stället för att jaga pengar. Stödja men inte styra.

Om jag vore forskningsminister skulle jag återge universiteten deras frihet och ge forskarna lön för mödan. Gärna ett Nobelpris - men först en rejäl tjänst. Släpp universiteten fria - redan nu i vår!