Slaveri är i dag, sannolikt, förbjudet överallt i världen. Men slaveri förekommer ändå, i andra former än dem som historieböckerna kan berätta om. Det mest slående exemplet är det kvinnliga sexslaveriet, med organiserad människohandel över gränserna.
I Sverige var slaveri och slavhandel lagligt ända till 1847, 40 år efter att slaveriet förbjöds i Storbritannien. När FN:s minnesdag över den transatlantiska slavhandeln och dess offer uppmärksammas på måndag är detta ett faktum som är värt att begrunda.
Skälet till att slavhandeln då till sist förbjöds var inte i första hand humanitärt – även om det hela tiden fanns människor som av humanitära och religiösa skäl motsatte sig denna skändliga hantering. Skälet var i stället att slavhandelns ekonomiska betydelse hade minskat.
Handeln ägde rum i den svenska kolonin S:t Barthélemy i Västindien. Ön var liten och inte mycket till koloni, men som centrum för slavhandeln i det läge som uppstod när trafiken förbjöds på andra håll var den viktig. Men också före 1800-talet hade slaveriet ekonomisk betydelse för Sverige.
Ytterst få känner nog i dag till att Sverige under 1600-talet hade en bas för slavhandel i det nuvarande Ghana. Och lika få känner nog till att de välkända svenska järnbruken – till exempel i Uppland – tjänade stora pengar på att tillverka och sälja de fotbojor och halsjärn som behövdes på slavskeppen.
Ibland påpekas att slavhandeln inte hade varit möjlig om inte lokala afrikanska härskare hade sett chansen att göra förtjänst genom att sälja människor till ett fruktansvärt öde. Och det är givetvis korrekt att slaveri och slavhandel förekommit också utan att några europeiska intressen alls varit inblandade. Afrikanska slavar såldes under lång tid till arabvärlden och det finns dystra uppgifter om att slaveriet i praktiken levt kvar i vissa länder in i modern tid.
De nazistiska koncentrations- och förintelselägren innebar naturligtvis också slaveri, liksom den sovjetiska Gulag-arkipelagen och det kinesiska lägersystem som går under namnet Lao Gai. Motsvarigheter i mindre skala har funnits och finns också på andra håll.
Men den transatlantiska slavhandeln är inte desto mindre en del av mänsklighetens historia som måste uppmärksammas på ett särskilt sätt. Det beror givetvis på den gigantiska omfattningen – under flera århundraden – och på den ohöljda snikenhet som var drivkraften. Och det beror på de kvarvarande effekterna, i form av rasförtryck och diskriminering och den ofrånkomliga brutaliseringen av mänskliga relationer. Den transatlantiska slavhandeln motsvarar inte exakt de vanliga kriterierna på ett folkmord, men att det var fråga om en form av folkmord går inte gärna att förneka.
Det är häpnadsväckande, men inte desto mindre sant, att det också förekommit försök att släta över vissa aspekter av slaveriet eller försöka ge systemet en sorts rationalitet genom att hänvisa till särskilda omständigheter i USA:s sydstater eller på något annat håll. Naturligtvis förekom det att slavar behandlades väl och ibland också frigavs. Men inga exempel av detta slag kan upphäva det avgörande – att beröva någon sin mänskliga frihet och värdighet hör till det brutalaste som människor kan utsätta andra för.
Därför är minnesdagen över den transatlantiska slavhandeln viktig – också som en påminnelse om att slaveriet finns kvar i andra former också i dag.