Men det finns tecken på att lugnet på den svenska arbetsmarknaden kanske inte fortsätter. Svenskt Näringsliv håller med Urban Bäckström som chef en betydligt högre profil än tidigare. Kommunernas och landstingens ekonomi ser rätt dyster ut i ett längre perspektiv.
Och socialdemokraterna har bestämt sig för att satsa på kollektivavtalen som en stor valfråga, trots att såvitt känt ingen motsätter sig kollektivavtal. Det är tolkningen och EU:s kommande domstolsutslag i frågan om det lettiska byggföretaget i Vaxholm som är ifrågasatta, vilket faktiskt är något helt annat.
Det kommer att dröja innan EU:s domstol kommer med sitt utslag. Men under tiden kan regeringen och socialdemokraterna leva högt på många svenskars EU-fientlighet genom att driva den här frågan i valrörelsen. Frågan är hur det påverkar Sveriges möjligheter att agera i EU i framtiden. Utslaget från EU:s domstol kan vårt land i alla fall inte undandra sig med mindre än att vi lämnar unionen.
Ett annat orosmoln är somliga politikers lust att blanda sig i lönebildningen. Både socialdemokraterna och folkpartiet har i sin strävan att lyfta kvinnolönerna ställt ut löften om att de kommunalanställda, till exempel undersköterskor, ska få större lönelyft än andra. Men det är ju inte politiker som ska bestämma löner utan de ska sättas i förhandlingar. Bevare oss för politiskt satta löner.
Det är ingen slump att just Kommunal tillhör dem som strejkat mest på senare år. Det politiska stöd man upplever sig ha kan säkert ha bidragit. Men nu börjar t ex Metall ifrågasätta om de offentligt anställda år efter år ska ha högre lönepåslag i procent än industrianställda. Det här kan leda till stridigheter inom den fackliga rörelsen.
Också Handels har höjt rösten på senare tid. Förbundet kräver att alla företag på Handels område ska ha kollektivavtal, även om Handels inte har några medlemmar på arbetsplatsen eller om företaget helt saknar anställda.
Men så länge lönerna vid företaget inte understiger avtalets minimilön borde lönerna få avgöras i förhandlingar med de anställda på företaget. Om företaget saknar anställda borde det vara självklart att Handels ska hålla fingrarna borta.
Att det mullrar i de fackliga lägren visades också när tunnelbaneförarna i Stockholm nyligen gick ut i vild strejk en morgon med kaos som följd. Facket kunde förstås inte officiellt stödja strejken, men den lokala klubben hade svårt att dölja sin förtjusning. Vad motsättningarna egentligen gäller är oklart. Konflikten kommer av allt att döma att avgöras i Arbetsdomstolen, vilket man tycker kunde räcka även för de anställda.
De senaste årens relativa lugn på arbetsmarknaden har betytt mycket för de svenska företagens möjligheter att konkurrera på världsmarknaden. I flera internationella undersökningar sägs också att Sverige har stora utvecklingsmöjligheter. Höga skatter är enligt många forskare inget hinder för utvecklad välfärd.
Men flera pekar på risken med alltför hårda regler på arbetsrättens område. Den amerikanske forskaren Peter Lindert, som skrivit en mycket positiv bok om Sverige och svensk välfärd, anser att höga minimilöner och stränga regler på arbetsrättens område i hög grad bidragit till att så många svenskar saknar jobb.
Och World Economic Forum som till regeringens förtjusning rankar Sverige som nummer tre i konkurrenskraft placerar vårt land på 113:de plats av 117 när det gäller arbetsrätt och 108:de plats när det gäller flexibilitet för löner. Det borde innebära ett varningens ord för framtiden.
Ett litet, öppet EU-land som är helt beroende av export, får inte avvika alltför mycket från omvärlden.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist
Fristående kolumnist