Moderata samlingspartiet har högre opinionssiffror än någon gång tidigare och möjligheter att etablera sig som landets största parti. Moderaterna har de flesta av de tunga posterna i regeringen och någon samlad och slagkraftig opposition finns tills vidare inte. Alliansen har varit en framgångsrik politisk nyskapelse och för Moderaterna har den varit framgångsrik i dubbel bemärkelse.
Två sakpolitiska faktorer gjorde alliansen möjlig. Den ena var Centerns modifiering av sin tidigare linje i energipolitiken. Den andra var att Moderaterna övergav kravet på stora ofinansierade skattesänkningar och valde att prioritera ekonomiskt ansvar. Arbetslinjen har samtliga allianspartier bidragit till och ambitionen att bryta in bland tidigare socialdemokratiska väljare präglade också Folkpartiet efter framgångsvalet 2002. Nu konkurrerar M och S om de lättrörliga väljarna på mittfältet, medan FP, C och KD har svårt att nå fler än sina traditionella kärngrupper.
När Moderaterna i dag inleder sin partistämma i Örebro ser man tydligt hur den nya situationen styr partiets självbild. Ansvar och allmänintresse är de helt dominerande parollerna. Moderaterna talar om sig själva som en stats- eller samhällsbärande ”folkrörelse” jämförbar med arbetarrörelsen. I förslaget till nytt idéprogram undviker man noga alla hänvisningar till politiska ideologier – de nya Moderaterna är helt enkelt ”för människan”.
På ett sätt som alla inom partiet nog inte är medvetna om är detta ett eko från partiets konservativa tradition. Den gamla svenska högern såg andra politiska riktningar som representanter för nedbrytande särintressen, medan de konservativa ensamma ansåg sig se till nationen som helhet. Konservatismen som politisk ideologi handlar om människans och politikens ofullkomlighet. Därför prioriteras stabilitet och tradition och man förhåller sig skeptisk till nya reformförslag.
Om principer som ursprungligen lanserats av andra fungerar så ansluter man sig till dem – inte av principiella skäl utan just för att de fungerar. Men lika lätt får det invanda ett egenvärde. I sin nya roll ifrågasätter Moderaterna inte längre skattetrycket eller stelheten på arbetsmarknaden. Stabilitet är överordnat principer och ideologisk konsekvens.
Som alla kan se fungerar receptet. Och ansvarstagande är givetvis lovvärt. Men dolt i parollerna om stabilitet och allmänintresse finns alltid, oavsett vilket parti det handlar om, ett outtalat tolkningsföreträde för dem som har fördelar av den invanda ordningen. Arbetsmarknaden fungerar kanske hyggligt, men alla kommer inte in på den. Skattesystemet är inte olidligt, men har ändå långsiktiga konsekvenser.
De samhällskritiska Moderaterna från 1980-talet och framåt finns inte längre. De nya har fler väljare, men det nytänkande som Sverige verkligen behöver får andra partier stå för.