Slutet på början i Irak?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Självklart är Irak i praktiken alltjämt ett ockuperat land — även om ockupationstrupperna hela tiden varit för få för att kunna garantera ordning och stabilitet efter Saddam Husseins fall. Men det viktiga med den process som inleddes i vintras är trots allt att den syftar till att skapa legitima politiska förhållanden och göra det möjligt för irakierna att styra sig själva. Den har också FN:s uttryckliga stöd, trots att den USA-ledda invasionen skedde utan FN:s godkännande.
Den viktigaste enskilda frågan inför valet är hur den sunnimuslimska minoriteten på cirka 20 procent, gynnad av Saddam Hussein, kommer att uppträda. Ingen kan veta säkert, men de flesta tecknen tyder på
att valdeltagandet i de sunnidominerade provinserna kommer att öka väsentligt. Inför valet till konstituerande församlingen uppmanade de flesta sunnigrupper sina väljare till valbojkott. Kritiken mot den nya konstitutionen var också stark från sunnihåll — om än inte tillräckligt stark för att förslaget skulle falla i folkomröstningen.
Nu har åtskilliga sunniledare valt en annan taktik. Genom att delta i valet och skaffa sig maktpositioner hoppas man kunna förhindra att radikala shiamuslimer tar kontroll över det nya Irak. Även USA och de arabiska grannländerna oroas inför en sådan tänkbar utveckling. Det ger sunnipolitikerna en möjlighet att i förhandlingar med amerikanerna erbjuda sig att använda sitt inflytande för att få slut på terrorhandlingar mot andra irakier och attacker mot amerikaner och andra utlänningar i Irak. De religiösa sunnitiska ledare som fördömde författningsförslaget har denna gång uttryckt sig mildare.
En annan viktig fråga är hur stort stöd UIA, den shiaislamiska allians som i dag dominerar parlament och regering, får. Denna allians var från början ganska bred men framstår i dag som alltmer islamistisk. Många utanför Irak, liksom många sunnimuslimer och kurder, skulle föredra att den lista som toppas av den förre premiärministern Iyad Allawi — en sekulär politiker med shiabakgrund — går framåt på UIA:s bekostnad.
Men shiiterna utgör sannolikt 60 procent av Iraks befolkning och de förtrycktes brutalt under Saddam Hussein. Det är ofrånkomligt att shiaförankrade partier och politiker får ett starkt inflytande i ett system som bygger på fria och demokratiska val. Hittills har också de ledande religiösa auktoriteterna bland shiiterna accepterat att de är tvungna att samexistera och kompromissa med andra.
Många irakiska ledare skulle antagligen, om de fick bestämma på egen hand, önska sig andra förutsättningar än de som faktiskt råder. Kurderna skulle vilja ha en egen stat, islamister på såväl shia- som sunnihåll skulle vilja dominera samhället utan att behöva ta hänsyn till andra.
Men det enda alternativet till samexistens är inbördeskrig och sannolikt en ny brutal diktatur. Om parlamentsvalet ger förutsättningar för en sådan samexistens så kan Irak kanske ha nått slutet på början.