Slut(s)nackat?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Grundproblemet är vid det här laget väl känt. I takt med att befolkningen blir allt äldre blir behovet av det som brukar kallas välfärd — dvs vård och omsorg — allt större. Samtidigt blir den arbetande delen av befolkningen, som ska dra in pengarna till det hela, allt färre. Ekvationen går naturligtvis inte ihop. Tyvärr inträffar detta problem inte i någon avlägsen framtid utan är verklighet om bara något decennium.
Det är således ingen slump att den kommande s-kongressen bär namnet "tillväxt för välfärd". Titeln signalerar att tillväxten ses som ett medel för att nå målet om bibehållen välfärd — inte för att exempelvis berika människorna.
I grunden består tillväxt av två komponenter: fler arbetade timmar och mer effektivt arbete. Med ny teknik och effektivare arbetsmetoder åstadkommer man det senare. Sverige är redan ett högteknologiskt och mycket produktivt land. Det kan alltid bli snäppet bättre, men någon revolution på produktivitetens område är knappast att vänta.
Återstår alltså att öka antalet arbetade timmar. Det innebär till viss del att de som arbetar i dag måste arbeta längre — men framför allt att många som i dag inte arbetar måste göra det.
Det här vet regeringen. Ändå verkar den inte ta till sig vad det får för konsekvenser.
Statsminister Göran Persson förklarade häromdagen att han — för välfärdens skull — kan tänka sig att ytterligare höja det svenska skattetrycket, som redan är högst i världen. "Man kommer så högt som man kan motivera människor i en öppen dialog. Så länge det finns en betalningsvilja därför att systemen fungerar så går det också att ta ut skatt."
Mot detta resonemang finns tre starka invändningar. Skattetrycket är redan uppe i en bra bit över 50 procent, vilket betyder att staten i genomsnitt har kontroll över mer än hälften av vad människor producerar. Är det verkligen rimligt? Möjligheterna för den enskilde individen att själv forma sitt liv efter egna önskemål begränsas avsevärt.
Skatter är dessutom inget problemfritt verktyg när det gäller att få fram resurser till angelägna ändamål. Skatter påverkar nämligen människors beteende. Om det inte lönar sig att arbeta — därför att en allt för stor del av inkomsten försvinner i skatt, eller för att man får ut nästan lika mycket i bidrag utan att behöva arbeta — kommer människor inte att göra.
Betalningsviljan för den generella välfärden är hög och väljarna har vid valurnorna röstat för höga skatter. Men de årligen återkommande löpsedlarna och extrabilagorna i deklarationstider om tips på allahanda avdragsmöjligheter visar att människor faktiskt är intresserade av att minska sin skatt — även om de ibland påstår motsatsen.
Avslutningsvis finns det skäl att tvivla på öppenheten i statsministerns "dialog". En viktig förklaring till att det går att upprätthålla nuvarande skattetryck är att en stor del aldrig syns för
skattebetalaren. Medan få förfasar sig över arbetsgivaravgifterna, som är en löneskatt som sällan syns på lönebeskedet, är raseriet stort över fastighetsskatten, som husägarna betalar in själva.
Eftersom statsministern inte vill se dessa problem finns det skäl att frukta att tillväxt bara blir ett tillfälligt modeord i den socialdemokratiska vokabulären. Efter helgens kongress är det kanske slutsnackat för den här gången — utan att tillväxttalet följs av handling.