Plötsligt gick det mycket fort. De libyska rebellerna föreföll under veckan som gick stadigt stärka sina positioner, men få vågade tro att slutet för Gaddafiregimen var omedelbart förestående.
Så kom nyheten, via al-Jazeera, att Gaddafis egen livvakt hade lagt ned vapnen. Kort därefter meddelades att Gaddafis söner hade gripits och att rebellerna kontrollerade större delen av Tripoli.
Allt är ändå inte över när detta skrivs. Diktatorn kan fortfarande ställa till ett sista blodbad eller orsaka ännu mer materiell förödelse, till exempel om hans anhängare lyckas sätta landets oljefält i brand. Men fyrtiotvå års skräckvälde är äntligen på väg att ta slut.
Sedan upproret började har kanske 1 300 människor dödats och åtskilliga tusen skadats – några säkra siffror finns inte. Men Gaddafi har under hela sin tid vid makten beordrat mord och avrättningar. Vid ett tillfälle slaktades 1200 fångar i Abu Salim-fängelset.
Det är också klarlagt att Gaddafi själv beordrade sprängningen av Pan Am-planet över Lockerbie i Skottland 1988. Mer behöver inte sägas om denna regims karaktär.
Oljan har gett regimen stora resurser och möjligheter att skaffa sig inflytande i en rad afrikanska länder. Men samtidigt har Libyen i stort sett varit isolerat från omvärlden och någon nämnvärd utveckling har inte skett.
De oppositionsgrupper som nu tar över styret får makten över ett land med stor utvecklingspotential men tills vidare i mycket dåligt skick. Läget blir inte bättre av att förtrycket effektivt blockerat uppkomsten av genomtänkta politiska alternativ av det slag som länge funnits i Egypten. I Libyen kretsar politiken alltjämt kring klaner och stammar.
Rebellerna lyckades tidigt under upproret ta kontroll över landets östra delar, men var militärt allt för svaga för att då kunna utsträcka sin kontroll ytterligare. Länge såg det ut om landet i praktiken skulle delas mellan Gaddafi och rebellregeringen i Benghazi. De rebeller som nu tagit kontroll över Tripoli har av allt att döma gjort det av egen kraft – men givetvis med Natos flygstöd som en avgörande förutsättning.
Nu måste de ganska olikartade oppositionsgrupperna förena sina krafter och skapa en fungerande administration som både kan upprätthålla säkerheten och lotsa landet fram till en ny författning och fria val. Viljan från omvärlden att hjälpa till kommer att vara stor.
Det finns uttalanden som tyder på att rebellernas ledare nu föredrar en rättslig uppgörelse med Gaddafis regim framför fortsatt våld. Och det faktum att Gaddafi aldrig litade på militären utan hellre använde sig av speciella säkerhetsstyrkor och legosoldater ger nu rebellerna en möjlighet att bygga ett verkligt civilt styre utan inblandning av militära makthavare. Med diktatorn borta kan många goda krafter frigöras.