En bräcklig fred, men likväl en framgång för de moderata krafterna i Irak. Så kan man sammanfatta upplösningen häromdagen av de tre veckor långa striderna kring Imam Ali-moskén i shiamuslimernas heliga stad Najaf.
Därmed undveks en blodig slutstrid i och kring moskén med amerikanska soldater inblandade, liksom den större eller mindre förstörelse av moskén som med stor sannolikhet hade blivit resultatet.
I stället för en ytterligare upptrappning med allt som därav kunde följt blir det nu en viss avspänning, åtminstone temporärt. Så som det allmänna läget är i Irak måste detta ses som ett framsteg.
Därav följer inte att det skulle vara möjligt att dra några stora växlar för framtiden av denna glädjande händelseutveckling. Det var på fredagen inte särskilt många från Muqtada al-Sadrs Mahdimilis som hade lämnat ifrån sig sina vapen. Ett ord från al-Sadr och striderna kan mycket väl vara i gång igen.
Likväl är det viktigt att storayatollan Ali al-Sistani, shiamuslimernas andlige ledare, lyckades mäkla fred när andra misslyckats att få slut på striderna både med vapenmakt och förhandlingsinviter.
Det innebär att de moderata krafter al-Sistani är den främste företrädaren för vinner legitimitet för sina strävanden och stärker sin ställning i irakisk politik.
Irakisk polis och reguljära irakiska trupper tar nu över kontrollen av Najaf, medan de amerikanska trupperna dras bort från staden. Deras uppgift är förvisso inte lätt. Av många välbeväpnade extremister betraktas de som förrädare. Likväl borde det faktum att det är irakier, och inte amerikaner, som nu skall upprätthålla ordningen kunna bidra till att dämpa spänningen, särskilt som arrangemanget bygger på en överenskommelse som storayatollan al-Sistani själv genomdrev.
En nyckelfråga är förstås hur den unge och radikale Muqtada al-Sadr kommer att uppträda. Hur reagerar han på vad som nu måste ses som ett etablerat faktum, nämligen att storayatollan al-Sistani befäst sin ställning som en av Iraks mäktigaste män? Tar han och hans anhängare till vapen igen? Eller kommer han att agera politiskt i fortsättningen och ta del i den process som under loppet av nästa år förhoppningsvis skall ge Irak ett demokratiskt förankrat politiskt system?
Det vi ser är med all säkerhet inte början till slutet på oron i Irak. Det är troligen inte ens slutet på början - men ändå några små, men viktiga steg i rätt riktning.