De senaste rapporterna om arbetslösheten visar i stort sett inga rörelser alls. Arbetsförmedlingens statistik för juni visar på ungefär lika stor arbetslöshet som för ett år sedan. Det finns också lika många lediga jobb som 2011, och ungefär lika många sysselsätter sig med olika åtgärder. Det är illa nog för regeringen, eftersom nivån är för hög och mycket lite tyder på en kommande nedgång. Men att tala massarbetslöshet låter sig inte heller göras i ett land med halva BNP från exportinkomsterna. Intrycket är ändå att regeringen lyckats parera de globala kriserna ganska väl.
Men för ungdomar 18–24 år fortsätter arbetsmarknaden att försämras. Jämfört med för ett år sedan är fler arbetslösa och fler i åtgärder. Här ska man komma ihåg att det är babyboomens barn som räknas, födda 1988–1994, och att det är betydligt färre som kommer ut på arbetsmarknaden under resten av 2010-talet. Ändå är det inte konstigt att just ungdomsarbetslösheten blivit en av de hetaste politiska frågorna i Sverige.
Vägen dit har varit lång och snårig, men de flesta politiska partier inser nu att kostnaden för att anställa unga inte står i rimlig proportion till risken. Sedan 2008 är arbetsgivaravgifterna för unga (under 26 år) sänkta med 50 procent, men det har knappast varit tillräckligt. Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har under flera år drivit förslaget om särskilda ungdomsavtal. Under Almedalsveckan nyligen gjorde så Moderaterna frågan till sin och bjöd in LO och Svenskt Näringsliv till en ”jobbpakt”.
Pakten har föregåtts av att flera fackförbund slutit avtal med arbetsgivaren om ungdomslöner i kombination med utbildning (75 procent av ingångslönen är vad som gällt). Framför allt Folkpartiet och Centern har talat öppet om ungdomslöner, medan Moderaterna och oppositionen sparkat bakut inför begreppet.
Nu har vi kanske en jobbpakt ändå. Och de 132 298 ungdomar som står till arbetsmarknadens förfogande struntar nog blankt i vem som står bakom förslaget, eller vad konstruktionen kallas. Huvudsaken är ju att man får jobb och kan försörja sig.
Almedalen var också platsen för nästa utspel i frågan om ungdomsarbetslöshet. I Folkpartiets förslag till arbetsmarknadspaket ingår också att reformera arbetsrätten. De stelbenta turordningsreglerna ska ändras så att kompetensen i högre grad ska avgöra vem som tvingas sluta, inte bara antalet anställningsår. Återigen var C och KD snabbt med på tåget. Återigen var Moderaterna emot, liksom förstås den rödgröna oppositionen.
Kostnaderna för att anställa är givetvis en tröskel som hindrar unga från att få jobb. Men kanske är utsikten att få in en okänd person som stannar i 40 år på arbetsplatsen det allra största hindret för småföretagaren. Att det finns sätt att ”gå runt las” är knappast en tröst för den som inte vill annat än väl för sitt företag och sina anställda.
På samma företag sitter också en anställd i 40–50-årsåldern som inte vill annat än att byta jobb, kanske omutbilda sig eller bara få en nytändning på ett annat företag. Men som inte törs på grund av sina många anställningsår. Denna persons fortsatta yrkesliv kommer sannolikt att påverka företaget negativt, det blir färre nyanställningar, och dessutom får inte den nyutbildade chansen att ta hans eller hennes plats.
Med drygt två år kvar till nästa val kommer rörligheten på arbetsmarknaden att debatteras flitigt. Förutom de förhållanden som rör just de unga är också en fungerande a-kassa en viktig del. Liksom förstås en skola där resultaten förbättras i takt med att de många nya reformerna sätter sig.
Det duger inte för regeringen att sitta med armarna i kors och vänta på att mindre ungdomskullar ger bättre siffror för ungdomsarbetslösheten. De flyttas ju bara till en annan post i statistiken – och samtidigt blir antalet pensionärer fler.
Alla som kan arbeta måste ha ett jobb att gå till. Det blir viktigare än någonsin kommande år.
Det vore också bra för samarbetet inom alliansen om det är de mindre partierna som fortsätter att driva Moderaterna mot en bibehållen arbetslinje. Inte minst vore det bra för unga som söker jobb.