Att människor utanför EU lättare kan slå sig in på den svenska arbetsmarknaden är nämligen ett steg mot förverkligandet av rätten till fri rörlighet. Om öppenheten ska bestå genom vårt moderna tidevarv kan vi dock inte blunda för de kalla vindar som nu blåser genom ett krisdrabbat Europa.
I lågkonjunkturens spår frodas gärna populistiska tendenser att bygga murar mot omvärlden för att skydda den inhemska arbetskraften. Detta är en farlig utveckling och därtill höggradigt smittsam.
För att protektionismen inte ska segra krävs vaksamhet mot de röster som höjs för att inskränka individers frihet att arbeta och röra sig över nationsgränser.
Värd att notera är därför Stefan Löfvens uttalade ambition att stärka fackens kontroll över arbetskraftsinvandringen. Hans ståndpunkt är att ”parterna ska få ge uttryck om vi har ett sådant behov (av arbetskraftsinvandring)”.
Vart Löfven siktar med sin vaga retorik är inte helt klart, men att han frångår vad som borde vara en grundläggande rättighetsprincip är däremot tydligt. Utländska arbetstagare är inte en inkluderad ”part” i Löfvens analys. Deras rättighet att pröva sin lycka på en internationell arbetsmarknad är inget Socialdemokraterna värnar om.
Genom historien har i stället varje våg av arbetskraftsinvandring fått den socialdemokratiska protektionistbåten att tuffa fram med större bestämdhet. Redan 1972 uppmanade LO sina medlemsorganisationer att sluta godkänna arbetstillstånd. Vidare motsatte sig Göran Persson in i det sista att släppa in arbetskraftsinvandrare från tidigare kommunistiska EU-länder. Risken för ”social turism” var hans förevändning att stänga dem ute under en tilltänkt övergångsperiod. Farhågan visade sig dock obefogad.
Samma protektionistiska mentalitet låg även bakom den uppmärksammade Lavalaffären. Ett lettiskt byggföretag försattes då i konkurs av en enad facklig front som inte accepterade att kollektivavtal hade tecknats i hemlandet. Ramsan ”Go home, go home!” basunerades ut av LO-medlemmar under en demonstration mot företaget. Det säger något om hur synen på utländska arbetare ofta är.
Den fria rörligheten påstås ibland bara vara en ytlig retorik, bakom vilken en ogin agenda för att konsolidera arbetsgivarnas makt döljer sig. Detta är allt som oftast felaktigt. Det går att försvara både rätten till rättvisa avtal och rätten till fri rörlighet.
Socialdemokraterna säger sig värna om alla arbetares rätt till ”schyssta villkor”. Det är bra, och det är sant att vi behöver gallringsmetoder mot oseriösa arbetsgivare.
Att stänga gränserna har dock aldrig varit, och kommer aldrig att vara, ett bra sätt att säkra människors möjligheter till ett bättre liv.