Det låter inte så sensationellt, det har man ju gjort förut. Men tonen är ny. De två partierna ska ha ett gemensamt seminarium i två dagar med riksdagsledamöter, kommunpolitiker och andra partimedlemmar. Utrikes- och säkerhetspolitik, EU och tillväxt är ämnen på agendan. Syftet är att undersöka förutsättningarna för en gemensam regering, enligt miljöpartiets språkrör Peter Eriksson.
Och vänsterpartiet får inte vara med. Socialdemokraternas partisekreterare Lars Stjernkvist tycker att vänsterpartiet blir alltmer stelbent och konservativt. "Att ha ett seminarium om planhushållning med vänsterpartiet" är inget som berikar samarbetet, tycker Lars Stjernkvist. Det låter hånfullt och är säkert också menat så.
Föga överraskande gillar inte vänsterpartiet detta. Partisekreterare Pernilla Zethraeus anser att det är uteslutet att s och mp agerar på egen hand och för in ämnen i samarbetet som inte funnits där förut, som utrikes- och säkerhetspolitik. Hon är mycket förvånad över utspelet och tror att hela samarbetet nu är i stöpsleven.
Bakgrunden är förstås att oppositionen nu för en gångs skull är ovanligt enig om politikens huvudlinjer, även om man hittills legat överraskande lågt. Men Göran Persson kan inte längre hoppas på centern, hans eget favoritparti. Och vad finns det då att välja på?
Vänsterpartiet har gått åt fel håll, alltså det kommunistiska. Socialdemokraterna har ingenting att frukta från det hållet. Det är inte mycket som vänsterpartiet kan göra om alternativet är ett blått block.
Annorlunda är det med miljöpartiet, som gång på gång visat självständighet gentemot regeringen och dessutom en kort tid efter förra valet diskuterat regeringssamarbete med de borgerliga.
Några uppmärksammade gånger har partiet till och med röstat med oppositionen. Krav på att få vara med i regeringen har kommit gång på gång och partiet har hotat med att hoppa av samarbetet, som man inte tycker är tillräckligt långtgående.
Så för att vara säker på att inte lida nederlag i riksdagen har väl tänkarna på Sveavägen 68 kommit fram till att man kanske till och med kan vara tvungen att gå i koalition med miljöpartiet - hittills otänkbart.
Kvar finns då bekymret med miljöpartiets krav på att Sverige ska lämna EU, ett krav som socialdemokraterna under inga omständigheter kan tänkas stödja. Håller miljöpartiet fast vid det blir det ingen koalition. Men miljöpartiets partiledning tycks vara betydligt mindre intresserad av kongresskravet på utträde än av regeringsmakten, så det ordnar sig nog.
Tillväxten är ett principiellt sett besvärligare problem men samtidigt möjligt att komma förbi genom allmänt mummel. Det är ju i alla fall makten som är viktigast, både för socialdemokraterna och miljöpartiet. Men ännu återstår själva seminariet och dess följder.
Fortsättning följer alltså.