Vi bör undvika ”politisk smutskastning” angående Vattenfalls affärer, skrev finansmarknadsminister Peter Norman (M) i går på SvD Brännpunkt. Det är en from förhoppning i en inrikespolitisk miljö där en stor del av debatten handlat om vem som bär skulden för arbetslöshet, skolresultat, järnvägsstandard, försvarsförmåga och så vidare. Alliansregeringen fick bära ansvaret för allt i stort sett direkt efter tillträdet 2006 – och gamla
S-regeringar kommer att dras med sitt ansvar för Sveriges alla tillkortakommanden om så alliansen regerar vidare in på 2020-talet.
Således var Vattenfallkoncernen en blommig äng med vindsnurror och en brusande älv med hoppande öringar fram till hösten 2006, då den förvandlades till en brunkolsstinkande skorsten i Ruhrområdet. Riktigt så var det inte, och det vet förstås S-ledaren Stefan Löfven.
Alliansregeringen bär ansvaret för Nuonaffären, Perssonregeringen för satsningen på kol och tysk kärnkraft. Ingen visste att det skulle gå som det gick, men båda är ytterst ansvariga för den kapital- och miljöförstöring som blev följden.
Norman gör i sin debattartikel ett försök att höja blicken, men det kommer att misslyckas. Den läses bara som ytterligare smutskastning, alla svenska politikers paradgren.