Snål invandringspolitik kostar
LEDARE I veckan har Sveriges annonspelare prytts av en halvnaken man i bygghjälm som sprattlar med benen i vädret. Utnyttjad gästarbetare 39:90/tim (ord pris 137:00/tim) lyder texten som pryder affischen.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Officiellt är budskapet visserligen att det krävs kollektivavtal för att motverka lönedumpning och otrygghet på arbetsmarknaden. Detta är förvisso sant. Samtidigt framgår det av texter på Byggnads hemsida att det stora problemet för fackförbundet inte är att invandrade arbetare på den svenska arbetsmarknaden har otrygga anställningsförhållanden — utan att de svenska jobben är hotade.
Kampanjen är bara det senaste i en rad exempel som alla har sin utgångspunkt i att invandringen är dyr och orsakar problem — och att dessa problem löses om man begränsar invandringen.
De flesta — inklusive regeringen och LO — är numera överens om att Sverige inom en relativt snar framtid kommer ha brist på arbetskraft i takt med att befolkningen åldras. Debatten borde alltså inte handla om hur vi kan hålla människor borta härifrån, utan hur vi ska kunna göra vårt mörka och kalla land så attraktivt att människor väljer att komma just hit.
Alla konkreta förslag brukar dessvärre gå ut på att reglerna för invandring ska skärpas — aldrig mildras. Byggnads kampanj är ett exempel. Statsminister Göran Perssons helomvändning i synen på övergångsregler när EU utvidgas är ett annat. Den fria rörligheten — en av EU:s grundpelare — ska tydligen inte gälla arbetstagare från EU:s nya medlemsländer, eftersom det hotar de svenska trygghetssystemen, heter det. I själva verket är det tvärtom. I längden är det bara invandringen som kan rädda den svenska välfärden.
Det är visserligen skillnad på arbetskraftsinvandring och flyktinginvandring, men i grund och botten rör det sig om samma sak: av olika orsaker kommer människor från andra länder till Sverige. Diskussionen om flyktingar är än dystrare och förs på ett sätt som för tankarna till debatten i början av 90-talet och Ny Demokratis intåg i riksdagen. "Nettokostnaderna för invandringen har stigit i höjden", menade exempelvis ekonomiprofessorn Bo Södersten i en debattartikel (DN 28/12). Han nämnde siffran 40—50 miljarder årligen och tyckte att det var dags att sluta "hymla" om detta. Miljardrullningen beror på att "stora invandrargrupper inte arbetar; i stället lever de på bidrag".
Söderstens siffror må vara korrekta eller felaktiga. En sak är dock otvetydig: Studie efter studie visar att invandrare effektivt utestängs från den svenska arbetsmarknaden. Eftersom Södersten inte rakt ut skriver hur han anser att detta problem ska lösas — mer än att frågan "bör sättas in i sitt EU-sammanhang" — lämnar han åt Sveriges insändarskribenter att göra det i hans ställe. En snabb titt bland tidningsklippen visar hur den vanliga slutsatsen ser ut: Flyktingar kostar pengar, alltså är det dags att stänga gränserna.
Den åsikten finns även representerad i regeringen. Handläggning, prövning och boende (läs: förvaring) på förläggning kostar för mycket. Migrationsminister Barbro Holmbergs recept heter försvårade möjligheter att överklaga avvisningsbeslut och bättre möjligheter att avvisa folk redan vid gränsen. Mellan raderna anas uppfattningen att många människor som söker sig hit — till Sverige och Europa — inte har tillräckliga flyktingskäl utan "bara" är ute efter att skapa sig ett drägligare liv.
Som grädde på moset upprepade s-kommunalråden i Malmö och Göteborg nyligen sitt krav på ett inflyttningsstopp för flyktingar till sina städer. Vi måste lösa våra befintliga problem först, innan vi kan ta itu med ännu fler, sade de. Notera att det var flyktingar som kommunalråden ville stoppa — inte människor som saknade arbete eller egen försörjning.
Fram träder en bild av invandringen som ett problem som kostar Sverige oerhört mycket pengar. Och det är sant att det finns oerhörda problem och att kostnaderna är höga — men kan skulden för detta läggas på de människor som söker sig hit? Hittills verkar de flesta — tyvärr — svara ja på den frågan.
Det är fel. Problemet ligger inte hos de människor som kommer hit utan på de regleringar som möter dem här. Människor söker sig inte till Sverige för att leva på bidrag — men bidrag är det enda vi erbjuder. Felet ligger i vårt eget systembygge.
Då har vi ändå inte räknat med de kostnader i form av mänskligt lidande som uppstår för alla de människor som inget hellre vill än att skapa sig en dräglig tillvaro — men som fastnar på flyktingförläggningar i nervös väntan på besked om de får stanna, och fastnar i bidragsberoende när arbetsmarknaden stänger dörrarna.
Enda sättet att råda bot på detta är att tänka om. Invandring är inte ett problem för Sverige utan en möjlighet. Problemet ligger hos oss själva, inte hos dem som söker sig hit. Tyvärr finns det ingenting
i dagens debatt som tyder på att vi är på rätt väg.