Det var kallt och blåsigt i Moskva i söndags. Enligt Vladimir Putin själv var det därför som tårarna rann när han tackade för stödet i presidentvalet. Den som tror sig vara en stark ledare får tydligen inte visa känslor.
Men Putins kommentar om vinden bekräftar indirekt att han inte har så goda skäl att visa tacksamhet mot väljarna som de officiella valsiffrorna ger vid handen. Ingen kan tro att nästan 64 procent av väljarna verkligen röstat på Putin. Redan i går hade Golos, en oberoende organisation för valobservatörer, fått mer än 3 700 anmälningar om valfusk. Den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE talar om ”missbruk av myndighetsresurser” och om frånvaron av verkliga motkandidater.
Den ende som kunnat dra många röster, liberalen Grigorij Javlinskij, förbjöds att kandidera och de övriga kandidater som fanns kvar var alla mer eller mindre skapade av Kreml för att ge ett ytligt intryck av pluralism. Den ende som inte ingick i detta spel var kommunistledaren Ziuganov, men att rösta på kommunisterna var inget alternativ för ryssar som vill ha demokrati. Putin hade troligen vunnit också ett riktigt val, men med betydligt mindre marginal och kanske först i en andra valomgång.
Valfusket och Putins grova retorik dagarna före valet visar också att hans ställning inte alls är lika stark som den en gång var. Medan Putin i början av sin bana som president uppfattades som en person som kunde skapa stadga och stabilitet efter den kaotiska perioden efter Sovjetunionens upplösning så framstår han i dag som ett effektivt hinder för fortsatt utveckling. Ryssland i dag präglas av extrem korruption, frånvaro av rättssäkerhet och av att en krets kring Putin själv lagt sig till med allt större del av landets tillgångar.
Ryssland räknas ibland till kretsen av framåtgående nya industriländer, men är i själva verket en sårbar råvaruekonomi. Putin har i valrörelsen lovat väldiga satsningar på allt från försvaret till pensionerna, men inte ens under gynnsamma förutsättningar lär inkomsterna från olja och gas kunna räcka till för allt som lovats. Fortsatt ekonomisk utveckling kräver en modernisering av hela näringslivet, men en sådan blockeras effektivt av korruption och statligt sanktionerad kriminalitet.
Putin har, teoretiskt sett, ändå möjligheten att som president på nytt försöka bryta mönstren och ge utrymme för en genuin opposition. Men hans krigiska retorik och beskrivning av alla kritiker som fiender till staten pekar i rakt motsatt riktning.
Den verkliga förändring som skett i Ryssland är inte Putins återkomst som president utan att en genuin reformrörelse underifrån nu håller på att ta form – en parallell till händelserna 1905 då marken började gunga under tsarväldet. I rysk historia är detta något mycket ovanligt – och just därför så hoppingivande.