Sanningens minut närmar sig för alla partier som varken vill ha ett extraval eller kan acceptera något av regeringsförslagen som ligger på bordet. Det märkliga är det ständiga hävdandet att ”all press ligger på Centern och Liberalerna”. De både största partierna S och M slipper lindrigt undan med sitt statsministerpostkramande.
Den närmaste veckan är det förvisso i viss mån befogat att strålkastarljuset riktas mot C och L. Talmannen Andreas Norléns besked på fredagen att han nominerar Stefan Löfven till statsminister nästa måndag 3/12 (för omröstning i riksdagen några dagar senare) ställer saken på sin spets. Att tre partier kommer att rösta ja vet vi redan, liksom att tre kommer att rösta nej. Men hur C och L ställer sig är inte självklart.
För att rösta ja eller avstå, och släppa fram Löfven, måste förstås Lööf och Björklund först förankra det i sina partier. Och en vecka är kort tid för att i princip göra motsatsen mot vad man sagt hela tiden, under valrörelsen och efter valet. För en sådan utveckling talar att det bara återstår två veckor till budgetomröstningen och ytterligare två veckor till julhelgen. Men det är förstås vad framför allt S har räknat med, att pressen ligger på andra trots att man har minst lika stor skuld själv för det uppkomna läget.
För ett nej talar att det bara är den andra statsministeromröstningen av möjliga fyra och att flera alternativ med Annie Lööf som statsminister ännu inte prövats ordentligt. Om två veckor kan talmannen nominera henne och i en sådan omröstning är hotet om extraval det skarpast möjliga.