Omvärlden upplever ett stort mått av trötthet efter flera års intensiva försök att förmå serberna att vidta politiska och juridiska åtgärder som skulle göra det möjligt för landet att påbörja processen att närma sig EU och så småningom nå en position där ett fullvärdigt medlemskap skulle vara en möjlighet. Inne i Serbien förefaller emellertid hela tiden utvecklingen att gå åt motsatt håll.
Milosevics gamla parti, socialisterna, har i en vågmästarroll återvunnit viss politisk styrka och kan i kraft av sin långa politiska erfarenhet utöva ett inte obetydligt inflytande. Även det radikala ultranationalistiska partiet förefaller efterhand att stärkas och hitta ny kraft varje gång omvärlden ställer politiska krav på serberna. Stödet från omvärlden till Montenegro, till Kosovoalbanerna och kraven på en utlämning till Haag av Karadzic och Mladic skapar de stämningar där ultranationalisterna vinner sympatier.
Vi som förhandlade på Balkan under nittiotalet lärde oss den läxa som EU:s kommissionär Olli Rehn nu börjar uppfatta. Serberna lovar, lovar, lovar och bryter utan att rodna alla överenskommelser som träffas. Så småningom drabbas man som motpart av mental utmattning och en intensiv önskan att besparas alla serbiska kontakter. Den ryske diplomaten Churkin, som var en ung karriärdiplomat, ödelade sina framtidsutsikter 1994 efter en förhandlingsnatt med den dåvarande bosnienserbiske presidenten Karadzic.
Framför en tv-kamera, hålögd och utmattad i gryningsljuset, gav han luft åt sin frustration: "Jag har aldrig hört så många lögner i mitt liv".
Många ledande serber förefaller övertygade om att de befinner sig i världens absoluta centrum, vilket får dem att övervärdera landets politiska betydelse. Det är som trodde de att Europa är beroende av Serbien i stället för tvärtom. Alltså behöver man inte anpassa sin politiska process till omvärlden utan tycker sig ha all tid i världen att syssla med sina egna inre problem. Världen kan vänta.
Och världen har hittills väntat medan politikerna i Belgrad sysslat med interna maktstrider, bevakandet av egna positioner och ekonomiska fördelar. De serbiska domstolarna dirigeras fortsatt av politikerna och poliskåren är troligen en av de mest korrumperade i Europa.
Det är hög tid att EU tar en tydlig och klar ställning som inte lämnar något utrymme för vare sig tvivel eller förhandlingar. Innan serberna har lämnat ut krigsförbrytarna Mladic och Karadzic kommer vi inte att tala med dem. Vi bör också göra klart att sanktioner blir vårt nästa steg, och att det ligger nära i tiden.
Härmed är inte sagt att det Montenegro, som president Milo Djukanovic nu utropar som självständigt, är ett mindre problem för EU än Serbien. Han har ett utomordentligt sjaskigt rykte. Italienska åklagare har försökt få honom utlämnad till rättegångar i Italien. Det är hans påstådda samröre med den italienska maffian som är på tapeten.
Montenegro har ibland kallats "den största parkeringsplatsen för stulna bilar i Europa".Det råder ingen tvekan om att kriminell verksamhet, bl a smuggling skapar stora förmögenheter. Självständigheten ger säkert skurkarna större möjligheter att tvätta sina pengar vita inom den växande turistindustrin. Medan utvecklingen i ett självständigt Kosovo kan kontrolleras genom en europeisk närvaro på plats, som redan är etablerad, så har omvärlden inte samma möjligheter att skapa kontrollfunktioner i den självständiga staten Montenegro, om man nu skulle finna detta vara önskvärt.
Den frustration som Europeiska unionen för stunden känner över serbernas inre politiska agerande måste som ovan sagts leda till att vi blir extra tydliga i våra reaktioner. Men på sikt måste vi förstås åter beväpna oss med tålamod och försöka få upp landet på spåret mot medlemskap i EU. Ett fattigt, isolerat, ultranationalistiskt och hämndlystet Serbien är inte något vi kan tillåta etableras på Balkan.
Likaväl som Sverige överlevde förlusten av Finland och unionsupplösningen med Norge, måste det bli möjligt för serberna att hantera besvikelsen och hitta en framtid där medlemskap i EU är ett allt överskuggande mål.
Bo Pellnäs | Överste av första graden och fristående kolumnist i UNT