Snurrigt när s sänker skatter
Samtidigt som moderaterna tonat ner sin skatteprofil har skattefrågan seglat upp högt på den politiska dagordningen. Det mest häpnadsväckande är att diskussionen handlar om skattesänkningar inte höjningar, vilketbrukar vara fallet i svensk debatt. Normalt kan inte skattesänkningar nämnas utan att det genast höjs arga röster om en urholkad välfärd.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Dessutom vill man att den förmögenhetsskatt som blir kvar ska omfatta områden som tidigare varit befriade för just denna skatt — närmare bestämt för investeringar i många små- och medelstora företag.
Syftet med att ta bort — eller åtminstone minska — förmögenhetsskatten är att skapa bättre förutsättningar för ekonomisk tillväxt, genom att frigöra mera riskvilligt kapital. Utan detta kapital — inga investeringar
i nya företag, små som stora. Och utan nya företag blir det varken nya jobb eller högre tillväxt. Förslaget att utvidga förmögenhetsskatten framstår därmed som ren idioti — det enda raka är att helt ta bort denna skadliga skatt.
Ändå verkar insikten att företag behövs för både jobb och välfärd så sakteliga ha slagit rot även hos vissa svenska socialdemokrater. Men signalerna från regeringskansliet är minst sagt förvirrande. En sänkning av
förmögenhetsskatten blir bara av om den kan finansieras, dundrar Göran Persson. Näringslivet säger att det bästa vore om företagen stod för finansieringen genom att höja bolagsskatten. Det är en möjlig väg, menar Persson, en annan är att höja inkomstskatten — alltså den väg som Egendomsskattekommittén föreslår.
Samtidigt meddelas att regeringen vill sänka just inkomstskatten för att därmed uppfylla ett vid det här laget mycket gammalt vallöfte — att kompensera för egenavgifterna (som kallas för avgifter trots att de är en skatt) i pensionssystemet. Men inte ens en budgettricksande regering kan gärna höja en skatt och samtidigt sänka den.
Helt uppenbart är att regeringen enbart ser skatter som statliga inkomster snarare än pengar som tas från medborgarna i syfte att skapa gemensam välfärd. Regeringen inser dessutom inte att skatteregler inte bara påverkar statens budget utan även människors beteende. Med detta synsätt är det inte konstigt att det råder röra på regeringskansliet — till skada för svenska företag, svenska medborgare och svensk välfärd. När ska socialdemokraterna inse detta?