"Social turism" en farhåga på skam
Var blev den av, den lilla tarvliga termen "social turism?" Den formulerades frekvent av statsministern månaderna före EU:s utvidgning 1 maj förra året och, till deras eviga skam, fiskade även folkparti- och moderatledarna, om än lite mer diskret, i samma grumliga vatten.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
— Vi får inte vara naiva, mässade statsministern myndigt — och frammanade indirekt bilden av hur de hungriga horderna från öst likt Egypti gräshoppor skulle översvämma konungariket.
För att undgå detta tragiska öde måste Sverige införa övergångsregler ögonaböj. Från att tidigare ha mästrat länder som Tyskland och Österrike för deras övergångsregler svängde nu Göran Persson i en enda ångestriden manöver 180 grader.
Den man som åtminstone vid den tiden ogenerat skam- och skuldbelade envar som antydde att det finns svenskar som överutnyttjar bidragssystemen strök nu ogenerat de främlingsfientliga fördomarna i folkdjupet medhårs genom sitt urskillningslösa, generaliserande och nedvärderande angrepp på de nya EU-medborgarna.
Nu blev det dess bättre inga övergångsregler, ingen diskriminerande särbehandling av medborgarna från de nya EU-länderna.
Hur blev det med farhågorna? Blev det en anstormning utan like? Dignar vi i dag under den "sociala turismens" ok? Är tidningar och etermedier fyllda av upprörande reportage om hur sluga och fräcka östeuropéer ogenerat skor sig på vårt socialförsäk-ringssystem? Eller var alltihop feberfantasier hos en handfull politiker som inte förmådde hålla nerverna i styr?
Alla vet i dag svaret på dessa i hög grad retoriska frågor. Redan för ett år sedan konstaterade dåvarande Riksförsäkringsverkets försäkringsspecialist Anders Lönnqvist att det inte fanns några tecken "på det som kallas social turism".
Och så ser det ut också i dag. "Social turism" är ett uttryck som ingen längre använder — och de som en gång begagnade sig av det i dag förhoppningsvis skäms över.
Och likadan är bilden i det övriga Västeuropa, vilket bekräftas av den första övergripande rapporten om arbetskraftens fria rörlighet i det utvidgade EU, presenterad i Strasbourg häromdagen.
I Sverige har drygt 20 000 EU-medborgare sökt uppehållstillstånd efter maj 2004. Drygt hälften av dem är polacker. Litauer och ester utgör en relativt stor grupp.
Detta är inte mycket till anstormning. Och den "sociala turismen" i Sverige var, enligt rapporten, av det klart klena slaget. Till medborgare från de nya EU-länderna betalades det under förra året från det svenska socialförsäkringssystemet sammanlagt ut 18 000 euro, vilket med marginal understiger 200 000 kronor. Det är inte mycket till underlag för mardrömmar, ens för en statsminister — kan man tycka.
Det finns förstås vissa variationer, men i stort är bilden likartad i hela det "gamla EU". En viss invandring från de nya EU-länderna, men i ganska begränsad omfattning. Och i Tyskland, med dess ekonomiska kris, förefaller det rent av som om invandringen från öst var på väg nedåt.
Den lite snöpliga sanningen tycks vara att Västeuropas dragningskraft på de "fattiga kusinerna" från öst inte alls är så stor som många i väst få¨tt för sig. "Hemma bäst" gäller även där, i synnerhet när den ekonomiska utvecklingen i flertalet av dessa länder nu äntligen kommit i gång.
Vad hela Europa — både öst och väst — har anledning att oroa sig för på sikt är den demografiska utvecklingen. Det är inte mind-re invandring som behövs, utan mer.