Före fondstriden fanns socialismen som en realitet — både som vision och som ett honnörsord i den ideologiska retoriken. Efter att den urvattnade variant av löntagarfonder som till slut infördes avvecklats av regeringen Bildt — under påtaglig likgiltighet från socialdemokratin — är socialism och socialister lika sällsynta inom denna rörelse som isbjörnar i Sahara.
Den senaste socialisten i regeringen torde ha varit den aristokratiske elitisten Carl Tham. En mer folklig, och sympatisk, variant av socialist representeras av den färgstarke Göran Greider. Lägg därtill något knippe oppositionella SSU-are från Skåne och
förrådet av socialister inom socialdemokratin torde vara i det närmaste bottenskrapat.
Annat var det, som sagt, på 1970-talet. Då flöt blodet rött och hett. Den socialistiska, och antikapitalistiska, retoriken var högfrekvent inom socialdemokratin — från statsministern till siste sakkunnige i regeringskansliet.
Men så ställdes frågan på sin spets. 1975 presenterade en arbetsgrupp från LO, bestående av Rudolf Meidner, Anna Hedborg och en man med det i sammanhanget lustiga namnet Gunnar Fond ett förslag till löntagarfonder.
Dessa skulle vara ett redskap för att förverkliga s k ekonomisk demokrati. De skulle, utöver en höjning av ATP-avgiften, finansieras genom vinstdelning, dvs en del av företagens vinster skulle överföras till löntagarfonderna och användas till aktieköp inom företagen. Det skulle medföra en maktförskjutning från de som ägde företagen till löntagarna — dvs i praktiken fackföreningarna.I slutänden skulle det bli som LO-tidningen skrev i en lika berömd som uppriktig rubrik: "Med fonderna tar vi över."
Jag påminns om dessa flydda dagar av en nyutkommen liten stillsam bok, där den nu 90-årige Rudolf Meidner summerar sin syn på löntagarfonderna och debatten omkring dem.
Debatten var annars på sin tid allt annat än stillsam. I ett Sverige där socialdemokratin då suttit i oavbruten regeringsställning i mer än 40 år blev plötsligt frågan om socialismen brännande aktuell. Om det nu var så, som den antikapitalistiska retoriken antydde, att man egentligen ville avskaffa kapitalismen erbjöd ju LO onekligen ett intressant alternativ. Så vad tyckte socialdemokratin, egentligen, om fonderna?
Bakom kulisserna var den socialdemokratiska partiledningen med Olof Palme i spetsen djupt olycklig. Man insåg mycket väl frågans valtaktiska sprängkraft — och efter att valet 1976 förlorats blev LO:s fondförslag, i och för sig med goda skäl, utsett till främsta orsak till valförlusten.
Men utåt måste det hållas god min. LO fick inte utmanas alltför öppet. Det blev ett vattentramp utan like — där Olof Palme i offentligheten försökte hålla skenet uppe, men bakom kulisserna svor ve och förbannelse över LO och gjorde allt han kunde för att
vattna ur löntagarfonderna. Ju mindre som återstod av det ursprungliga socialistiska förslaget, desto mer entusiastisk blev partiordföranden.
Palme "skrämdes av obevekligheten i förskjutningen av ägande och makt, som var kärnan i LO:s ursprungliga förslag". Till slut vågade han ändå inte att ge sig in på en väg som hade ett nytt ekonomiskt system, med kapitalismen om inte helt avskaffad så i varje fall reducerad till oigenkännlighet, som sin logiska slutpunkt.
Numera finns ju en memoarlitteratur från en del av de medverkande: Carl Lidbom, Kjell-Olof Feldt och Thage G Peterson. Och åtminstone de två sistnämnda förmedlar en bild av stor tafflighet i partiledningens hantering av frågan.
Dolkstötslegenden är att fonderna smögs på socialdemokratin. Palme skulle ha blivit "överraskad" av LO-kongressens beslut — men Meidner, med ordning på pappren, meddelar att han den 9 mars 1976 i brev till Palme informerat om LO-ledningens ståndpunkt, och bifogat kopia av landssekretariatets yttrande över LO:s fondrapport till organisationens kongress i juni samma år.
Meidner erbjöd sig också på våren 1975 att med kort varsel personligen informera statsministern om innebörd och detaljer i LO:s förslag. Det kom aldrig någon inbjudan från Palme ...
Niklavs Lapukins
ledarskribent
ledarskribent