Persson fick Wallströms definitiva nej när han läste morgontidningen vid frukostbordet och gav igen med samma mynt. När partiet kallar ställer man upp, kunde Wallström läsa följande dag. Lojalitet är något som man visar direkt till det socialdemokratiska partiet, blev Wallströms replik - stilenligt serverad vid en pressträff i Bryssel - med det tydliga budskapet att Partiet inte är samma sak som Persson.
Ett visst underhållningsvärde ligger naturligtvis i denna typ av offentliga gräl, men det går inte att bortse från det bakomliggande politiska allvaret. Att Sveriges statsminister prioriterar politiska maktdemonstrationer inför öppen ridå är det senaste av en rad exempel på att regeringen inte har förmåga att göra något åt Sveriges verkliga problem.
Den stolta regeringsförklaringen efter det nesliga nederlaget i folkomröstningen förra hösten har nu helt fallit i glömska. Honnörsordet då var tillväxt, vilket för en tid genomsyrade varje pressmeddelande från regeringskansliet oavsett från vilket departement det härstammade. Tillväxtsamtal inleddes med "parterna", dvs de socialdemokratiska frontfigurerna i LO, TCO och Saco, plus en stackars näringslivsföreträdare. Av dessa samtal blev det inte ens en tumme.
Nu får vi i stället veta att det där med tillväxt inte är ett så stort problem i alla fall. Det mesta är ju rätt bra i Sverige, inte minst om vi jämför oss med länder i Europa som går sämre, heter det i regeringskansliet. Larmrapport efter larmrapport om att nuvarande sätt att finansiera vård, skola och omsorg kommer att få statsfinanserna att kollapsa möter regeringen med en axelryckning. Vi kan ju alltid smyghöja skatterna, menade statsministern i en stor intervju i DN, och sköt därmed den sista resten av tillväxttanken i sank.
Att statsfinanserna inte längre är så stabila och sanerade som när Göran Persson var finansminister verkar heller inte bekymra vare sig honom eller Bosse Ringholm.
Återigen lånar Sverige pengar för att få budgeten att gå ihop. Målet om två procents överskott i de offentliga finanserna kommer att vara avlägset den dagen pensioneringen av 40-talisterna börjar tömma de i dagsläget välfyllda pensionskassorna, om inte Bosse Ringholm hinner lägga beslag på överskottet innan dess. När olika institut påpekar detta - SNS, OECD eller nu senast IMF - väljer finansministern att strunta i budskapet.
Målet om högst fyra procent öppet arbetslösa är sedan länge avlägset. Sjukskrivningarna minskar visserligen marginellt för första gången på länge, men i gengäld ökar antalet förtidspensionerade. Och kommuner och landsting väntas göra miljardunderskott.
Kort sagt: sällan har förutsättningarna för en politisk opposition varit så goda. Det bråkas inom maktpartiet, handlingskraften inom regeringen är näst intill obefintlig, den av socialdemokraterna utstakade vägen löser inte Sveriges problem. Men vad gör herrarna och damen i den borgerliga fyrklövern?
Jo, om den alls gör något är det att ge sig in i käbblet om EU-kommissionär. Nu måste någon av våra kamrater få sitta vid bordet i Bryssel, menar de borgerliga. De förefaller ha gett upp kampen om den kaka som heter makt och kämpar i stället desperat för att få sig tilldelade åtminstone en liten smaskig smula.
Eller för att tala i EM-termer: Regeringen lämnar öppet mål men oppositionen förmår inte ens träffa bollen. Undrar om fyrklövern ens finns på plan?