Uppsalas oppositionskommunalråd Jan-Ove Jerrestål (fp) och riksdagsledamoten Erik Ullenhag (fp) är farliga personer. Åtminstone tycker Castroregimen på Kuba det. De båda har vägrats visum och därmed inresa i landet, dit de skulle ha rest i förrgår.
Syftet med resan var att träffa personer i den demokratiska oppositionsrörelsen, som inte kräver något annat än sådant som vi i Sverige tar för självklart: yttrandefrihet, allmän och lika rösträtt, rätt att resa utomlands m m. Men Castro tolererar ingen kritik - inte från Kubas befolkning och inte från utländska folkvalda.
Förtrycket på Kuba är inte nytt utan har pågått i årtionden. Men i och med den stora arresteringsvågen i början av förra året har situationen för de oppositionella blivit än värre. Medan omvärlden var upptagen med det förestående kriget i Irak passade Castro på att fängsla stora delar av demokratirörelsen, däribland den journalist, Adolfo Fernandez Sainz, som var tolk vid Jerreståls och Ullenhags senaste besök.
De båda folkpartisterna är inte ensamma om att ha vägrats inresetillstånd. Parlamentariker från Nederländerna och Spanien har råkat ut för precis samma sak. Ett ställningstagande från EU vore därför välkommet och för detta bör Sveriges utrikesminister Laila Freivalds engagera sig. Den spanska socialist-regeringen har tyvärr visat tendenser till att vilja mjuka upp relationerna med Castro - det var naturligtvis medlemmar från oppositionspartiet Partido Popular som stoppades av Castro. Inte minst mot denna bakgrund är det viktigt att Sveriges utrikesminister inom EU:s ramar driver uppfattningen att den kubanska diktaturen ska bekämpas.
Även inrikespolitiskt skulle detta skicka en önskvärd signal. Vänsterpartiledaren Lars Ohly försökte i radioprogrammet P1 Morgon förra veckan förklara hur han kan anse att Kuba är en diktatur samtidigt som han är medlem i Svensk-kubanska föreningen, en förening med "målsättningen att stödja den socialistiska revolutionen på Kuba". Dess ordförande Martin Österlin hävdade i samma radioprogram att varken Kuba eller Sovjet kunde klassas som diktaturer. Ändå vill Ohly - ledare för ett av regeringens två samarbetspartier - inte lämna föreningen eftersom han, som han själv uttrycker det, "solidariserar" sig med det kubanska folket.
På Castros Kuba får folket inte rösta, yttra sig fritt, läsa vilka böcker de vill eller ta emot besök av utländska folkvalda. Med detta folk bör man vara solidariskt, men vad det innebär i praktiken har varken Ohly eller Svensk-kubanska föreningen en aning om.