Många som var mot invasionen föredrar alltjämt att blunda för att en majoritet av irakierna så tydligt uppskattar möjligheten att rösta i fria val. Men många som vill försvara invasionen föredrar samtidigt att gå runt frågan om vilken typ av politiskt system som verkligen kan uppstå i landet.
I Boston Globe den 28 november gick Roger Owen, professor i Mellanösterns historia vid Harvard, i närkamp med just denna fråga. Irak kan, skrev han, mycket väl bli "en sorts demokrati" — men inte nödvändigtvis av det slag som vi känner igen från Europa eller Amerika. Den närmaste parallellen är snarare Libanon där det politiska systemet ända sedan landet blev självständigt byggt på gruppidentifikation efter religiösa och etniska skiljelinjer.
I Libanon finns partier, parlament, val och yttrandefrihet. Men samtidigt reglerar författningen i detalj maktbalansen mellan olika religiösa och etniska grupper, allt grundat på siffror från en folkräkning som varit föråldrad i decennier. I Irak finns, hittills, ingen författningsreglering av detta slag. Men om landet delas upp i etniskt och religiöst definierade regioner med betydande självstyre och väljarna i huvudsak röstar efter just dessa skiljelinjer blir skillnaden mot den "gruppbaserade" demokratin i Libanon inte så stor.
Utgångspunkten är alltså att väljarna, vare sig de måste eller inte, i huvudsak röstar på kandidater som tillhör deras egen etniska eller religiösa grupp. I ett sådant system "befrias" de politiska ledarna mer eller mindre från tvånget att aktivt värva röster — väljarunderlaget är helt enkelt givet i förväg. I ett sådant system blir också ledarna fria att ingå allianser eller koalitioner med ledarna för andra etniska eller religiösa grupper, utan att
behöva riskera revolt från missnöjda anhängare.
Politikens syfte blir därmed inte heller att söka vinna väljarnas majoritet för det ena eller andra politiska programmet, utan att fördela statens resurser och arbeten i statens tjänst mellan de etniskt eller religiöst definierade grupperna. Det säger sig självt att de politiska ledarnas motivation att ta itu med korruption eller med sociala missförhållanden som drabbar andra än den egna gruppens medlemmar under sådana villkor blir ganska begränsat. Någon nationell politisk dagordning kan inte uppstå och väljarnas möjlighet att på valdagen samfällt rösta bort en misslyckad regering blir liten.
En förutsättning för att ett "gruppbaserat" styrelseskick ska fungera är att den centrala statsmakten är svag. Skulle staten vara stark så kan den också bli ett redskap för någon grupp att trycka ned de andra — exakt det som skedde i Irak under Saddam Hussein. Ännu en sida av saken är att det blir mer eller mindre omöjligt att skapa en känsla av delat medborgarskap eller delade nationella erfarenheter. I Libanon, skriver Owen, lärs en rad motstridiga versioner av landets historia ut i skolorna. I Irak har en majoritet av invånarna gemensamma erfarenheter av förtryck under Saddam Hussein, men ganska svag gemenskap utöver detta.
Maktbalansen fungerar så länge det ligger i allas intresse att den fungerar och så länge som landet kan hålla sig utanför konflikter i regionen. Upphör dessa förutsättningar att gälla finns ingen central statsmakt som kan hävda sig mot beväpnade milisgrupper eller andra länders arméer.
Kanske var en utveckling av detta slag oundviklig i Irak när Saddam Hussein väl hade fallit. Den gamla regimens förtryck av kurderna och av den shiamuslimska majoriteten var så brutalt att pendeln måste
svänga över långt i motsatt riktning. Kurdernas självstyrande region var redan etablerad, som ett resultat av kriget 1991, och tanken att kurderna skulle ge upp sitt självstyre när Saddam Husseins regim föll var givetvis orimlig. För de flesta irakier är
också en "gruppbaserad" demokrati bättre än det system där Saddam Hussein utnyttjade en av grupperna för att terrorisera de övriga.
Men principiellt gäller inte desto mindre att en demokrati baserad på gruppidentifikation är både instabil och illa ägnad att producera lösningar på övergripande nationella problem. I Libanon har insiktsfulla ledare länge kritiserat det system som råder. En av dem var Gebran Tueni, den chefredaktör och parlamentsledamot som mördades i måndags. Också i Irak finns politiker och partier som motsätter sig en utveckling mot ett "gruppbaserat" politiskt system.
Den stora frågan, vid sidan av valdeltagandet och sunnimuslimernas medverkan i den politiska processen, är i dag hur väl dessa grupper lyckas i valet. Om de marginaliseras får Irak en svag demokrati.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör