Kanske hade unionen kunnat bestå om den politiska utvecklingen i Norge och Sverige hade följt ungefär samma huvudlinjer under 1800-talet. Men Medan Norge demokratiserades styrdes Sverige av en konservativ byråkrati som såg den norska utvecklingen som ett hot.
De svenska reformkraven och de norska kraven på självständighet växte och 1905 ställdes allt på sin spets. Norrmännen förklarade Oskar II avsatt som norsk kung. I Sverige ersattes den konservativa regeringen av en samlingsministär där den liberale partiledaren Karl Staaff inträdde som konsultativt statsråd. Han fick omedelbart en politisk nyckelroll.
Staaff hade tillhört den grupp radikala Uppsalastudenter som 1882 bildade den liberala föreningen Verdandi (och även startade Upsala Nya Tidning). 1890 blev han politisk ledare för den svenska rösträttsrörelsen och partiledare när denna 1902 omvandlades till ett liberalt parti, Frisinnade landsföreningen. Staaffs mål när han nu togs upp i regeringen var att undvika en väpnad konflikt — en risk som en tid var mycket påtaglig. Unionens fredliga upplösning uppfattades allmänt som något som till stor del var Staaffs förtjänst.
Samtidigt pågick valrörelse i Sverige. Liberalerna som i flera val gått framåt blev nu andra kammarens klart största parti med 109 mandat. Därtill kom 13 socialdemokrater som självklart kunde påräknas som stöd för alla förslag om vidgad rösträtt. Den formella regenten, kronprins Gustav, var tvungen att tillkalla Karl Staaff som regeringsbildare.
Nästan tjugo år efter att Oskar II tvingades acceptera parlamentarism i Norge och låta stortingets majoritetsparti bilda regering tycktes samma princip alltså ha segrat i Sverige. Men det skulle ta längre tid än så.
Staaffs rösträttsproposition som förutsatte majoritetsval i enmansvalkretsar fälldes av första kammaren. När Staaff i enlighet med parlamentarismens principer ville utlysa nyval vägrade kungen. Den moderata högerregering under Arvid Lindman som tog över fick däremot majoritet för ett proportionellt valsystem, vilket gav högern en fortsatt stark representation i riksdagen. Staaff kom igen 1911, men tvingades bort av kungen och de mer extrema högerledarna i den s k borggårdskuppen 1914. Staaffs syndaregister i dessa gruppers ögon var digert — förutom rösträttsfrågan ondgjorde sig många över reformer som folkpensionen (1913) och Staaffs stöd ända sedan tiden som fattigadvokat på 1890-talet för fria fackföreningar och fri förhandlingsrätt.
Tillhygget 1914 var försvarsfrågan och Staaff som hade att balansera motstridande opinioner både inom och utom sitt parti anklagades för landsförräderi i en ytterligt grov personkampanj. Överklassen askade av sina cigarrer i askkoppar med Staaffs bild. Den definitiva rösträttsreformen, med samma rätt för män och kvinnor oavsett inkomst, genomfördes av en koalition av liberaler och socialdemokrater 1919 under Staaffs efterträdare som liberal partiledare, Uppsalaprofessorn Nils Edén. Högern vek sig i sista stund.
Staaffs och Edéns historiska roller är svåra att hantera för många och oförenliga med båda socialdemokratiska och moderata schabloner om svensk politisk historia. Åtskilliga socialdemokrater tycks känna sådan olust inför tanken att deras parti ingått i en koalitionsregering under ledning av en borgerlig politiker och att denna regering genomförde en rad också för socialdemokratin centrala reformer att de helt förtränger saken. Många moderater måste tycka att det är pinsamt att starka krafter inom deras eget parti så intensivt kämpade emot demokratiska reformer som de i dag ser som självklara. Och den vördnad för kungahuset som många fortfarande känner gör att man inte vill höra talas om Gustav V:s aktiva roll för att fördröja demokratiseringen av Sverige.
Resultatet blir ibland helt bisarrt. SVT:s stora satsning år 1999, Hundra svenska år, utelämnade systematiskt både Staaff och Edén, förteg innebörden av borggårdskuppen och framställde kungen som en god demokrat som 1918 var glad att äntligen ha fått en regering som genomdrev allmän rösträtt.
Något beklagande från SVT hördes aldrig av, trots att förvanskningarna påtalades från många håll. Nu finns ett naturligt tillfälle att leva upp till sändningstillståndets punkter om saklighet, faktakontroll och folkbildning — hundra år efter att en svensk regering för första gången kom till makten på ett program som syftade till att göra vårt land demokratiskt.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör