Han lägger skulden på både Bashar el-Assads regim, som bombat sitt eget land sönder och samman, och på den väststödda oppositionen. Han säger att de ”objektivt sett samarbetar för att förstöra Syrien”.
FN-sändebudets kritik mot oppositionen har sina skäl. Ända sedan den syriska dissidentrörelsen började få vind i seglen och konflikten gled över i inbördeskrig, sommaren 2011, har tongivande oppositionsledare vägrat förhandla med Assad. Inledningsvis räknade de med att en västlig militärintervention skulle lösa problemet, och såg därför inga skäl att diskutera. Så småningom gav de kanske upp den illusionen, men exildissidenterna blev då bara ännu mer angelägna att samla stöd hos revolutionära grupper inne i Syrien.
I det läget har de inte vågat verka för moderata – i stället säger de allt det som de desperata och hämndlystna rebellerna inne i Syrien vill höra, nämligen att segern är nära och att förhandlingar vore liktydigt med förräderi.
Men håller det på att ändras? I slutet av januari meddelade Moadh al-Khatib, ledare för exiloppositionens huvudkraft, Nationella koalitionen, att han var redo att sätta sig vid förhandlingsbordet. Inte för att regimen verkar särskilt seriöst intresserad, eller ens Khatib själv – han ställde som förhandskrav att regimen skulle släppa 160 000 fångar, vilket den naturligtvis inte kommer att göra – men det är ändå ett steg i rätt riktning. Både för att Khatib därmed spelar över bollen på diktaturens planhalva, och som ett första steg mot att förankra tanken på förhandlingar inom oppositionen.
Gång på gång har pragmatiska förslag om en fredlig lösning skjutits i sank av oppositionsgrupper som intar rollen av renläriga revolutionärer, och avvisar tanken på förhandlingar med diktaturen. Så också denna gång. Den största fraktionen i Nationella koalitionen, Syriska nationalrådet, gick omedelbart ut med skarp kritik mot Khatib och förklarade att förhandlingar vore otänkbara. Kanske en lätt position att inta för den som vill ha ett ofläckat samvete hellre än en framtid för Syrien, men också ett säkert recept för fortsatt inbördeskrig.
Huvudproblemet är fortfarande den syriska regimen, som hittills bara talat om förhandlingar för att vinna tid och samla kraft, och som fortsätter att föröda Syrien med raketregn och massakrer. Men oppositionen måste också upphöra med sin destruktiva överbudspolitik om förhandlingar ska bli möjliga. Att bryta tabut mot förhandlingar är nödvändigt om Syrien ska kunna ta sig ur sin onda spiral av nationellt sönderfall, utländsk inblandning och religiöst våld.