Den 1 september börjar av tradition höstterminen i Lettlands skolor. I år befarades allvarliga oroligheter, främst i Riga, på grund av motsättningarna kring skolreformen. Den s k staben för försvar av de ryskspråkiga skolorna hade i veckor hotat med en stor demonstration och i hycklat bekymrade ordalag varnat för "oroligheter, kanske rent av blodsutgjutelse".
Av detta blev just inget. I stället för de 30 000 demonstranter som det talades om i förväg kom omkring 5 000 till det anskrämliga Segermonumentet till åminnelse av Sovjetunionens seger i Det stora fosterländska kriget (=andra världskriget), den traditionella mötesplatsen för Lettlands sovjetnostalgiker och kommunister av olika schatteringar. Och det är verkligen inte mycket med tanke på att ryssar och andra slaver är i majoritet i Riga.
2 och 3 september hade den s k staben utlyst allmän skolstrejk i de ryska minoritetsskolorna under parollen Tomma skolor. I torsdags var 94 procent av eleverna i skolan. I fredags hade närvaron stigit till 95 procent. Ett välförtjänt fiasko.
Det har tidvis funnits fog för synpunkten att den lettiska skolreformen inte genomförts med tillräckligt varligt politiskt handlag. Den fanns i utgångsläget också en saklig kritik att ta på allvar av innebörden att inte alla ryska skolor skulle kunna övergå till lettiska som undervisningsspråk i olika ämnen utan att kvaliteten blev lidande. De farhågorna har tagits på allvar och olika sakligt motiverade invändningar har tillgodosetts.
Men de små skönhetsfläckarna på skolreformen motiverar på intet vis de väldiga överord som de politiserande reformmotståndarna tillåter sig. Att två ämnen i tionde klass överförs från ryska till lettiska innebär inte att ryssarna i Lettland "assimileras" eller "berövas sin kulturella identitet". Det är trams och struntprat.
I själva verket blir det allt tydligare att skolreformen bara är en bisak för reformmotståndarna. Vad det i stället handlar om är en något yrvaken kamp för att återupprätta den maktställning som "herrefolksryssrna", de som med olika privilegier uppmuntrades att komma till Lettland under sovjetockupationen, i stor utsträckning förlorade när landet blev självständigt.
Man kräver nu lettiskt medborgarskap åt alla, den s k nollvarianten, officiell status för det ryska språket och kvoterad tillgång till politiska och statliga poster. Om de kraven genomfördes finge alla förhoppningar om integration och avspänning mellan nationaliteterna överges. Lettland skulle bli ett Belgien i kubik, med två cementerade folkgrupper som stod emot varandra. Ryska språket skulle bli officiellt språk också i EU och för alla imperienostalgiker i rysk politik skulle det öppna sig lysande möjligheter att manipulera den lettiska politiken och underminera grundvalarna för landets självständighet. Spänningen i landet skulle stiga, inte minska. Förutsättningarna att fullfölja den framgångsrika utveckling som inletts skulle kraftigt försämras.
Det faktum att den s k stabens ansträngningar att slå politiskt mynt av sitt motstånd mot skolreformen misslyckades bekräftar vad man tidigare kunnat iaktta, nämligen att ryssarna i Lettland inte är en homogen grupp. En betydande del av dem integrerar sig, lär sig lettiska, skaffar sig medborgarskap, deltar i det ekonomiska och politiska livet på de villkor som gäller i det självständiga Lettland - och vill hellre se och utnyttja den nya tidens möjligheter än hänge sig åt en mossig sovjetnostalgi som ingenstans leder.
Under första halvåret i år fördubblades antalet ansökningar om medborgarskap. Och att Lettland nu är tryggt förankrat i EU och Nato kommer rimligen bara att stärka den utvecklingen.