Inför söndagens parlamentsval framstår Spanien som ett krisland i nivå med Grekland och Italien, då marknadsräntorna på fredagen nådde den högsta nivån sedan 1997. Detta beror inte på vare sig budgetunderskott eller statsskuld. Det beror heller inte på att politikerna, regering och opposition, inte har tagit ansvar och försökt komma till rätta med de obalanser i statsfinanserna som ändå finns.
Skälet till oron är att ingen vet hur man ska komma vidare. Ingen politiker kan beordra de tusentals stillastående byggkranarna att sätta fart på ekonomin igen. Mer än var femte spanjor går utan jobb och den sociala oron ökar för varje vecka som går. Skulderna växer hos de spanska sparbankerna och därmed osäkerheten om framtiden. Och om detta har inte den pågående valrörelsen handlat alls.
Det borgerliga partiet Partido Popular (PP) går mot en säker valseger i morgon. Alla opinionsundersökningar pekar dessutom mot att man får egen majoritet i parlamentet, med upp emot 200 av de 350 platserna. Det borde vara bra för Spanien, ett tydligt mandat för den nya regeringen att genomföra sin politik. Men det är ju just det som saknas, en tydlig politisk inriktning.
Mariano Rajoy, tidigare minister i Jose Maria Aznars regeringar 1996–2004, kommer att utses till ny premiärminister. Han anses ha flyttat in PP:s politik mot mitten och är i första hand en samförståndspolitiker. Han kommer inte att riva upp den lagstiftning för till exempel abort, föräldraförsäkring och immigration som införts under sju år med Zapateros socialistiska regering.
Men Rajoy har heller inte sagt någonting om hur ekonomin ska vändas, om hur han tänker skapa tillväxt i ett land som riskerar recession 2012. Han har lovat krafttag och att åter ”göra Spanien till en stor nation”. Han har lovat att det ska bli lättare att starta företag och enklare att anställa, men utan att precisera hur. Han har lovat förändring. Det räcker långt om missnöjet med den sittande regeringen är tillräckligt stort.
Men uppvaknandet efter firandet riskerar att bli hårt. Att leva i skuggan av storkrisande Grekland och Italien har varit ganska behagligt under en tid. Men nu finns nya regeringar på plats i Aten och Rom och strålkastarljuset kommer i stället att riktas mot den nyvalde Rajoy som inte lär beviljas någon lång startsträcka. Internationellt oerfaren och med bristfälliga språkkunskaper ska han försöka återupprätta förtroendet för Spanien.
Mot denna bakgrund finns kanske ändå förutsättningar för att överraska. På punkt efter punkt, arbetslösheten undantagen, överträffar Spanien sina krisande grannar. Här handlar det mer om att bryta ett dödläge och att den relativt välutbildade befolkningen tar saken i egna händer. Då kan en förändring vara av godo i sig, oavsett vilka som kommer till makten.
Hur som helst väntar tuffa år för Spanien. Skuldkrisen angår hela eurozonen och det är gemensamma beslut som måste fattas. Spanien står inte först i kön för finansiellt stöd, men i värsta fall kan de vara sist kvar när krisen ebbat ut.