Veckan före jul sätts ett datum för folkomröstning 2014. Samtidigt formuleras en enkel fråga, ja eller nej. Något eller några år senare har EU fått ett nytt medlemsland med knappt åtta miljoner invånare och Sverige en ambassad i Barcelona. Argumenten för att det verkligen blir så är goda, men fallgroparna är fortfarande många.
På ja-sidan finns en kraftig majoritet i det katalanska parlamentet, med regeringspartierna CiU och ERC i spetsen. Med på tåget finns även flera viktiga civila organisationer och näringslivsföreträdare. Opinionsundersökningar visar också att 80 procent av befolkningen i Katalonien vill rösta om självständighet.
Man räknar dessutom med ett starkt internationellt stöd när datumet för folkomröstningen blivit offentligt. Den spanska regeringens möjligheter att hindra utvecklingen är då starkt begränsade, och den i Madrid hittills förhärskande fördröjningstaktiken har också nått vägs ände då saken redan prövats av konstitutionsdomstolen. Nej, självständigheten är en ”våg som inte kan stoppas”, säger man.
Men när avgörandet närmar sig mobiliserar förstås också motståndarsidan. Premiärminister Mariano Rajoy skickade en närmast övertydlig passning till Katalonien i Frankrike härom veckan:
Om Skottland (röstar i september 2014) ansöker om medlemskap i EU kommer förstås Frankrike, med separatiströrelser i till exempel Baskien och Korsika, att lägga in sitt veto, slog han fast.
Hotet om att inte tas upp i den internationella gemenskapen är något som kan så tvivel hos katalanska väljare, liksom hotet om en mörkare ekonomisk framtid: ”Caixa Bank och Catalunya Banc kan komma att gå under om Katalonien blir självständigt”, varnar Banco Espana-chefen Luis Maria Linde.
Spaniens ekonomi återhämtar sig nu månad för månad, dock är det en bräcklig utveckling som kan hotas av marknadens värsta fiende, osäkerhet. Separatism och nya statsbildningar betyder förstås en tid av osäkerhet om vem som ska betala skulderna.
Självständighetsivrarna säger sig bry sig mer om språk, kultur och utbildning än om ekonomi, att det är oväsentligt om det lönar sig eller ej med en egen stat. Men för de arbetslösa, många av dem invandrade eller inflyttade från övriga Spanien och enbart spansktalande, är förstås ekonomin av yttersta vikt.
Det är fel att tala om självständigheten som ett elitprojekt. Demonstrationerna på nationaldagen 11 september har ökat i storlek år för år och i höstas bildade 1,5 miljoner människor en mänsklig kedja genom Katalonien, från franska gränsen till Valencia. Men det finns en fara i att inte alla känner sig inkluderade i projektet, något som åtminstone kan leda till röstskolk nästa år.
För Mariano Rajoy och Spanien är dock faran med fortsatt status quo och ovilja till dialog ännu större. Då kan sannolikt inte den katalanska vågen stoppas.