Spårvagnsstäderna är en organisation där kommuner, trafikhuvudmän, företag och intresseorganisationer med intresse för spårväg samlas. Men Uppsala har inte spårväg och motståndet mot att ens pröva tanken på spårtrafik som en lösning på stadens kollektivtrafikproblem har på sina håll varit starkt. Ändå har Spårvagnsstäderna just nu årsmöteskonferens i Uppsala.
När Uppsala tidigare i år anslöt sig till organisationen uppstod en viss oklarhet om hur detta egentligen skulle uppfattas. Men rimligen måste medlemskapet innebära en större öppenhet bland ledande kommunpolitiker i flera partier.
Att spårtrafik har miljömässiga fördelar och är energieffektiv vet alla. Men med modern teknik kan också utsläpp från bussar begränsas. Däremot finns några andra – svårmätbara men likafullt verkliga - aspekter på spårtrafik som inte alltid får det utrymme de förtjänar.
Den första är kvaliteten på själva resandet. Det finns erfarenheter från många olika städer som tyder på att spårtrafik höjer kollektivtrafikens status och drar till sig resenärer som annars skulle ta bilen på ett sätt som busstrafik inte alltid gör. Snabb, ren, tyst och säker trafik på eget spår och med möjligheter att koppla på ytterligare vagnar är en attraktiv kombination om målet är att få fler att resa kollektivt.
Den andra är effekten på stadsmiljöns kvalitet. Spårvägen är synlig i stadsbilden och binder därmed på ett påtagligt sätt ihop olika delar av en stad. Det finns många exempel på att knutpunkter för spårvägslinjer också blir naturliga mötesplatser och drar till sig butiker och andra aktiviteter. Flera delar av en stad kan få liv och ett varierat innehåll.
Spårväg passar inte överallt. Det krävs troligen en ”kritisk massa” av invånare i en stad för att spårsystem ska fungera optimalt. Och i de städer där spårväg passar kan systemet ändå inte tillgodose alla transportbehov. Det kommer att behövas en kombination av olika trafikslag. Därför kan spårväg inte heller – som ibland förekommit i Uppsala – ställas mot spårtaxi som ett likvärdigt alternativ.
Spårtaxi är i första hand ett individuellt transportsystem – i Uppsala kan det kanske binda samman Resecentrum, Akademiska sjukhuset eller olika delar av de två universiteten. Spårväg är kollektivtrafik för transporter av många som ska åt samma håll samtidigt. Och i takt med att Uppsala växer och samtidigt förtätas blir argumenten för att åtminstone delvis lösa stadens transportbehov med spårväg starkare.
Problemet är som alltid pengarna. Anläggningskostnaderna är höga, även om de långsiktiga ekonomiska fördelarna kan vara stora.
När Uppsalas politiker nu seriöst börjat pröva tanken på spårväg så måste nästa steg bli att pröva vilka möjligheter som finns att få medfinansiering från andra håll.