Splittrad och förvirrad majoritet
Statsministern eller språkrören? Eller kanske rent av kommunistledaren? Vem är det egentligen som bestämmer bland de tre partier som de bägge senaste mandatperioderna bildat majoritet i riksdagen och idkat ett samarbete som av och till varit tungfotat och snubblande, men som ändå resulterat i åtta budgetförslag sådana de nu varit? Hur går samarbetet och vem, om någon, har tjänat mest på det?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det hade egentligen inte behövts. Socialdemokraterna skulle ha kunnat regera med hoppande majoriteter under de bägge senaste mandatperioderna i ganska trygg förvissning om regeringsmakten. Endast om regeringen inte förmår att baxa budgeten genom riksdagen är den tvingad att avgå. Men för att det skall ske måste alla riksdagens övriga partier vara överens. Och sannolikheten för att vänsterpartiet skulle rösta för en budget bakom vilken moderaterna står närmar sig den absoluta nollpunkten.
Med hängslen och livrem säkrar alltså socialdemokraterna majoritet i riksdagen för den politik man gör upp med stödpartierna om i samband med att man budgetförhandlar. Visst — det blir en del kattrakande
under några veckor i augusti och september, några sena nätter, lite melodramatiskt smällande i dörrar, ett och annat hårt ord utväxlas. Men det sjunker snart undan i allmänhetens medvetande — och när väl uppgörelsen om budgeten godkänts är det också lugnt.
Alternativet vore alltså att arbeta med hoppande majoriteter. Socialdemokraterna skulle förmodligen ha förutsättningar att få igenom mer av sin politik om de valde att manövrera mellan de borgerliga och miljöpartiet och vänsterpartiet. Men priset vore en ständig påminnelse för allmänheten om socialdemokratins minoritetsställning — och att varje ny fråga måste förankras för sig i riksdagen.
Det skulle då bli mycket tydligt, och ständigt på nytt inskärpas, att oenighet mellan partierna är något som finns på båda sidor om blockgränsen.
Snart nog skulle socialdemokratin förlora det förödande effektiva vapen man i decennier kunnat rikta mot de borgerliga — argumentet om den borgerliga splittringen. Att landet hade fyra regeringar under de borgerliga åren 1976—1982 och att regeringen Bildt 1991—1994 i praktiken föll sönder med Olof Johanssons avgång på sommaren före valet har genom åren givit socialdemokratiska agitatorer en myckenhet tacksamt tillvaratagen propagandaammunition.
Det är också den underliggande faktor som mer än något annat tvingat fram den borgerliga enighet som resulterat i Allians för Sverige och ett hårt, systematiskt och disciplinerat arbete på att mejsla fram ett gemensamt och hållbart alternativ till den nuvarande regeringens politik.
De borgerliga har inget annat val, med sin historiska barlast av split och splittring. Det intressanta är att vänsterblocket visar upp vidgade sprickor, samtidigt som enigheten på den borgerliga kanten ökar.
Det tydligaste exemplet är ju våndorna kring tillkomsten av budgeten. Om den skulle man göra upp på ett par veckor. Till slut dröjde det till klockan 02.22 natten till den dag då budgeten skulle presenteras.
Tämligen omgående dök det upp stora frågetecken om innebörden av den uppgörelse som skulle ha uppnåtts i fråga om de gömda flyktingarna. Och häromdagen visade det sig att det finns en separatuppgörelse om försvaret som ger stödpartierna vetorätt — och delade meningar även om innebörden av denna uppgörelse. Lägg till det ilskna personangrepp — mot den "koleriske" finansministern, och de "hopplösa" miljöpartisterna. Vem som bestämmer? Säg det, men förvirring tycks härska.
Rödgröna angrepp på borgerlig splittring utmanar redan i dag löjet. Det går att ana ett paradigmskifte — splittrad vänster mot en enad borgerlighet. Ett handikapp de borgerliga släpat på under många decennier plötsligt förvandlat till trumfkort.