En splittring av vänsterpartiet förefaller åter rycka närmare. Nu har de s k förnyarna i partiets Skånedistrikt, ett av de starkaste, organiserat sig på egen hand, som en förening inom partiet.
Syftet för gruppen, som kallar sig Vägval vänster Skåne, är att bedriva debatt och ordna möten med sikte på partikongressen 2006. Vägval vänster finns sedan en tid som förening på riksnivå och det är fullt tänkbart att distriksorganisationer av samma typ som den i Skåne uppstår på fler håll.
Partistyrelsen har redan, med tydlig adress till Vägval vänster, fastslagit att det inte är acceptabelt att bygga upp "ett parti i partiet". Det är en ståndpunkt som i viss utsträckning är begriplig.
De flesta partier har ungdomsförbund, kvinnoförbund och studentförbund som mycket väl kan driva frågor i konflikt med moderorganisationen. Men Vägval vänster vänder sig till alla partimedlemmar och inspireras av den tidigare vice partiordföranden Johan Lönnroth som till årets kongress lade fram ett helt alternativt partiprogram.
Det är uppenbart för alla att vänsterpartiet i dag i praktiken är två partier - ett vänster-socialistiskt som är inställt på praktiskt arbete och ett som håller fast vid revolutionära slagord och inte har något verkligt intresse för praktiskt arbete inom "systemets" ram. Den senare riktningen är i tydlig majoritet.
I längden är givetvis en sådan situation ohållbar. Ur majoritetens perspektiv är Vägval vänster ett exempel på den sorts fraktionsbildning som kommunistiska partier alltid har värjt sig mot.
Situationen är inte heller ny för vänsterpartiet, även om det nu gått ganska många år sedan 1977 då den senaste partisplittringen ägde rum. Också den gången föregicks brytningen av att oppositionen - som då bestod av bokstavstroende Moskvakommunister - bildade parallella organisationer inom några distrikt sedan man misslyckats med att vinna majoritet vid partiets kongresser.
Av allt att döma kommer den nuvarande majoriteten inom vänsterpartiet att stå sig också vid kongressen 2006. Om förnyarna även då förlorar återstår knappast något annat än att starta eget.
Det är inte självklart något som majoriteten bekymrar sig om. Vänsterpartiet har splittrats gång på gång under sin historia och de partikamrater som läst på vet att utbrytningarna alltid följt ett av två tänkbara möns-ter. Antingen har de mest dogmatiska gått ur för att bilda ett parti som står ännu längre "till vänster". De har alltid förpassats till poli-tikens marginal. Eller också har de minst dogmatiska gått ur för att bilda ett parti som står mer "till höger" och efterhand hamnat i socialdemokratin. De som kan bryta mönstret är vänsterpartiets väjare.