I helgen som gick presenterade Lärarnas riksförbund en rapport om engelska och moderna språk (tyska, franska och spanska) i grund- och gymnasieskolan. Två företrädare för LR och ordföranden i Språklärarnas riksförbund (tidigare LMS) tog upp ämnet på UNT:s debattsida. Bakgrundsfakta är minst sagt oroande.
Inför vårterminen 2014 har sammanlagt 38 personer i hela landet sökt lärarutbildning i spanska. 14 har sökt i franska och tre (!) i tyska. För hösten 2013 var samma siffror 64, 33 och 17. Samtidigt är medelåldern bland språklärarna hög. Det är lätt att se att om denna trend inte bryts så kommer det om ett antal år inte att finnas språklärare nog för att tillgodose det behov som finns. Det drabbar de elever som vill läsa moderna språk. Och det drabbar hela samhället eftersom språkkunskaper bara blir viktigare och viktigare.
Delvis hänger ointresset för att bli språklärare givetvis ihop med den svaga rekryteringen till lärarutbildningen generellt. Men det finns också, som de tre debattörerna i UNT påvisade, specifika problem just för lärare i moderna språk. Elever på mycket olika nivå förs ofta ihop i samma grupp, arbetsmarknaden är mindre förutsägbar än för andra lärare, möjligheterna till fortbildning är små eller obefintliga.
Av någon svårbegriplig anledning har de moderna språken kommit på undantag både i grundskolan och i gymnasieskolan. Många lever i den felaktiga föreställningen att det räcker med engelska och incitamenten till att välja ytterligare språk är svaga. Det förekommer att lärare, för att behålla elever, lägger nivån mycket lågt – och det förekommer också att elever med ambitioner då väljer bort språken eftersom tiden ändå tycks bortkastad. Antalet timmar för en kurs på 100 poäng varierar starkt och det är inte alls säkert att någon fortlöpande undervisning sker termin efter termin.
Det är fullt möjligt att i dag läsa ett språk under första året i gymnasiet och ett helt annat nästa år eller att göra uppehåll ett eller flera år. Men på det sättet lär man sig naturligtvis alldeles för lite. Andra ämnen kanske kan studeras stötvis, lite då och då. Språkstudier förutsätter däremot kontinuitet. Och något annat sätt att åstadkomma kontinuitet än att göra moderna språk obligatoriska i grundskolan och på gymnasieskolans högskoleförberedande program – med den självklara utgångspunkten att det valda språket ska studeras varje termin – är svårt att föreställa sig.
Regeringen förbereder nu stadieindelade timplaner per ämne i grundskolan. Men läget i gymnasieskolan är troligen ännu allvarligare. Och utan kontinuitet i språkstudierna är undervisningen troligen ändå mer eller mindre bortkastad. När denna sanning erkänns kommer också intresset för att bli språklärare att växa.