Ebba Witt-Brattström har naturligtvis rätt i huvudfrågan, men därför inte i alla delfrågor. Hon har själv invandrade föräldrar och har vittnat om vilken betydelse skolans svenskundervisning hade för att hon skulle komma in i det svenska samhället. Hon ser ett stort hot mot dagens invandrares framtidsmöjligheter i den nedrustning av svenskundervisningen som hon anser har pågått under en längre tid.
Bortsett från redaktionen för Gringo, som tycks drivas av sina egna motiv, kan ingen gärna bestrida vikten av att det finns ett "standardspråk" som de allra flesta invånare i ett land behärskar. Vi behöver alla kunna kommunicera med varandra oavsett skiftande bakgrund. Vi behöver ha ett gemensamt språk att använda i kontakten med myndigheter och offentlig service. Vi behöver ett språk för politiska debatter, för utbildning och vetenskap och för att kunna
följa nyhetsflödet.
Frågan har över huvud taget inte med invandrarskapet att göra. Också barn med "helsvenska" föräldrar behöver en svenskundervisning som ger dem tillgång till ett rikt språk och kunskap om hur språket kan användas — från poesi till propaganda. Språket är ett verktyg för befrielse och inte för förtryck.
Detta står inte på något sätt i konflikt med det värde som finns i att invandrare som vill också kan odla och använda sitt modersmål eller i att inhemska språkliga minoriteter kan behålla sin identitet. För den enskilda skoleleven kan modersmål och svenska mycket väl stärka varandra — hjärnan har utrymme för mer än ett sätt att kommunicera och kan mycket väl hålla isär när det ena eller andra ska användas. Min erfarenhet är att barn som vuxit upp med två språk ofta talar båda perfekt och till och med bättre än många som bara vuxit upp med det ena.
Alla levande språk har självfallet olika dialekter. Många som talar dialekt anpassar sig medvetet eller omedvetet till "standardspråket" i vissa situationer och återgår till dialekten i andra. I detta finns inget problem. Utan en rikedom i tonfall, ordval och uttryckssätt blir språket tråkigare och mindre användbart.
Inte heller slangspråk innebär i sig något problem i förhållande till ett fungerande standardspråk. Slang har alltid funnits och ny slang uppstår oavbrutet. Men medan dialekter normalt sett är en heltäckande variant av ett språk som också talas i andra varianter har slangen oftast uppstått för att täcka ett speciellt och ganska avgränsat behov. Förortsslangen är inget hot mot svenskan, men att bara behärska den lokala slangen och inte kunna växla över till standardsvenska är ett allvarligt handikapp.
Inte ens engelskans utbredning i olika sammanhang är självklart ett hot mot svenskan. Engelska är i dag obestridligen det mest användbara språket för kommunikation över gränserna. I en rad sammanhang, inte minst vetenskapliga, förutsätts att den som har något viktigt att säga också kan göra det på engelska. Men det är ändå väsentligt att svenska används inom alla forskningsområden och att termer på dålig engelska inte ersätter termer på god svenska.
Det största problemet med engelskan tror jag är att många, t ex i företagsvärlden, helt i onödan blandar svenska och engelska med resultatet att budskapet blir lika obegripligt på båda språken. Respekten för engelskan, som är modersmål för många miljoner människor och ett av världens rikaste litteraturspråk, borde leda till större ödmjukhet, liksom till skepsis mot engelska som undervisningsspråk i svenska skolor om lärarna inte själva har engelska som modersmål. Och när man verkligen behöver engelska bör man inte dra sig för att ta hjälp för att vara säker på att man verkligen säger det som man vill ha sagt. God engelska är inte mindre angelägen än god svenska.
Vad Ebba Witt-Brattström tycker om svenska och engelska är inte helt klart. Sin senaste artikel i DN avslutar hon med en retorisk uppmaning: Hellre Mor gifter sig än Harry Potter, tack! Och visst är det viktigt att svenska skolelever får läsa Moa Martinson. Men böckerna om Harry Potter är skrivna på god engelska och översatta till god svenska. De har visat vägen till läsandets glädje för barn i hela världen och för många öppnat dörren både till det egna språket och till engelskan.
Att kunna läsa om Harry på originalspråket ger ytterligare dimensioner till upplevelsen. Också här är språket, vare sig det är svenska eller engelska, en befriare — av fantasi och intellektuell förmåga.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör