Men huvudintrycket av gårdagens partiledardebatt blev ändå att motsättningarna i "vänsterkartellen", för att använda moderatledarens uttryck, snarare är större än på den borgerliga kanten.
Det handlar inte bara om de senaste veckornas tumult kring den nygamla nyheten om de många sprickorna i kommunistledarens demokratiska rustning, som gör samarbetet med honom och hans parti till en belastning för de båda andra i triumviratet. Miljöpartiets Peter Eriksson noterade hederligt det djupt problematiska i situationen. Statsminister Göran Persson nöjde sig däremot med en sval formulering som innebar minsta möjliga distansering från Ohly, en snarast protokollär markering i det genomskinliga syftet att hålla ryggen fri.
Kommunistledaren och hans parti får inte komma med i regeringen, men det samarbete kring 121 punkter som de tre enats om går det, behändigt nog, ändå bra att fullfölja. Mer var inte den senaste tidens brösttoner från statsminister Göran Persson och partisekreterare Marita Ulvskog värda. Därmed bygger man in ett irritationsmoment i samarbetet som kommer att aktualiseras många gånger under tiden fram till nästa val.
För givetvis kunde Lars Ohly inte förmå sig att klippa navelsträngen till kommunismen. Som vanligt gjorde han tappra försök att både ta avstånd och ändå samtidigt bekräfta sin positiva grundinställning till denna blodbesudlade diktaturlära. Han citerade ett eget avståndstagande från framlidna Sovjetunionen från nådens år 1992, onekligen en akt av genuint hjältemod med tanke på att Sovjet dog sotdöden året innan. Kuba är en enpartistat och därmed en diktatur, medgav han - men svensk-kubanska föreningen tänkte han likafullt inte lämna. Det lär väl enligt känt mönster ske först sedan Castro dött eller fallit. Ohly och kommunismen. Ständigt steget efter.
Konflikten mellan socialdemokraterna och miljöpartiet rör frågan om folkomröstning om EU:s nya grundlag. Göran Persson höll förvisso förtjänstfullt emot Peter Erikssons locktoner. Men oenigheten inom vänsterkartellen i denna principiellt mycket viktiga fråga är likväl uppenbar och lär orsaka starka spänningar i takt med att frågan förs fram till beslut.
Om budgeten för nästa år har dock de tre lyckats enas, dock först efter många nattmanglingar och åtskillig split och kiv. Mönstret är att socialdemokraterna fått köpa stödpartierna med hjälp av miljarders mångfald för att tillgodose dem i deras hjärtefrågor. Och följden är en budget med ett betydande underskott - i en uppåtgående konjunktur, då det normalt skall stramas åt och samlas i ladorna för kommande knappa tider.
Hur en kommande lågkonjunktur skall hanteras med sådana förutsättningar var naturligtvis inget som statsministern spillde några ord på. I stället inkasserade han med välbehag högkonjunkturens effekter, som kanske rent av håller i sig över nästa val. I övrigt ägnade han åtskillig energi åt att peka på kvarstående oenighet mellan de borgerliga - i fråga om ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och energipolitiken.
Sin huvudsakliga debattinsats lade dock statsministern på att försvara bidragssystemet som sådant. Det hade varit på sin plats - om det verkligen funnes någon politisk kraft i Sverige som vore inställd på att avskaffa eller mycket kraftigt reducera bidragen, allt annat lika.
Men så är ju inte fallet. Även moderaterna, vilkas kraftiga sänkningar av ersättningsnivåerna det i och för sig finns anledning att kritisera, har ju ändå en uttalad ambition att lägga tyngdpunkten av sina skattesänkningar på låg- och medelinkomsttagarna - i avsikten att skapa incitament för människor att gå från beroende av bidrag till inkomst av arbete med det ökade självförtroende, ekonomiska utrymme och den mänskliga växt som ett sådant lyft innebär.
Samma ambition har alla de borgerliga partierna. Men Göran Persson argumenterar som om det faktum att en miljon svenskar i dag står utanför arbetsmarknaden dels är oundvikligt och dels inte utgör något större problem för landet, vilket i båda fallen är fel.
Givetvis skall inte de som verkligen är sjuka och oförmögna att arbeta pressas ut på arbetsmarknaden. Men för alla dem som fastnat i utanförskapet behövs en tydlig koppling till den arbetslinje som tidigare var arbetarrörelsens adelsmärke, men som nu hävdas av de borgerliga partierna.
Det är från borgerligheten de dynamiska idéerna kommer, medan Göran Persson låst sig i defensivt fisklir.